Peeps! Det är dax för det sista kapitlet av långköraren ”Helena-handlar-garderober-på-IKEA”!! Or so we hope…

Igår var det äntligen dax.. Jag tog ledigt för att åka till IKEA och lämna tillbaks ”kolli nr 1” som de senaste veckorna huserat i vår häståka. Det är ju ett berest kolli… Kolli nr1… Undrar just vad det kommer att tycka om att hamna på en lagerhylla i Valbo igen..? Hoppas det kommer till en bra familj så småningom… Man känner ju lite ansvar ändå, ja menar det har ju ändå lixom blivit en del av familjen…

Anledningen till att jag offrade en hel dags flex för ett IKEA-besök heter Guggi. Japp, vi har handlat på denna affär tidigare, hon å ja, å inget har gått fel när hon varit med. Kände att det var bäst att ta det säkra före de osäkra å passa på en dag som hon kunde. Så det blev torsdagen den 16 maj 2019. Ett viktigt datum i mitt liv… Den dagen då jag skulle få nåt slags avslut…

För säkerhets skull hade jag förberett mig väl; Jag hade memorerat en monolog… en argumentation för att få lämna tillbaks endast ett paket som innehöll kolli nr 1 av 2. Jag förutsatte att de hade glömt mig och mina kartonger och helt enkelt tappat bort kolli nr 2, som enligt utsago skulle ligga på lagret och vänta på sin kompis. Ja menar, de har väl en del andra kunder än mig där i Valbo..? Jag hade åxå letat reda på mobilnumret som ringde mig när jag var på inköpsrundan för bokbussen… (Det är viktigt att ni läser inläggen i denna serie i ordning, annars fattar ni ingenting…) Jag tänkte att som ett äss i rockärmen skulle jag kunna ringa denna stackar lagerarbetare och tvinga honom att komma dit och vidimera mitt besök och sitt telefonsamtal. Jag kände att jag var redo!

Jag mindes åxå att det trasslat med mitt Delbetala-kort senast (jaa… jag tänkte handla lite mer, å inte fan har jag några pengar kvar en vecka innan lön…) så onsdagskvällen tillbringades med att leta efter det nya kortet som maken hittat efter min hemkomst på Långfredan. Hittade ett kort men visste fan inte om det var det nya som vi hittat eller om det var det gamla, spärrade… Å om det var det nya, hade jag klippt det gamla..?? Kände att detta var ännu ett område som behövde styras upp om jag skulle bli av med kolli nr 1.

Jag ringde IKANO bank på torsdag morron. Efter en satans massa knappval på mobilen hamnade jag hos en trevlig tjej som upplyste mig att det kort jag hittat var det gamla, spärrade… Skulle hon även spärra det nuvarande och skicka ett nytt? Svår fråga… Tänk om jag hittade det sen hon spärrat det? Hon kunde lägga en mjukspärr på det så att det funkade i 14 dar till och sen skulle det komma ett nytt.

Medans telefonsamtalet varade sprang jag hysteriskt runt i huset å rotade i alla skrymslen å vrår, för jag tänkte att jag kunde hitta kortet innan spärrningen genomfördes, å alla problem skulle vara ur världen… Precis när jag bett henne spärra kortet slet jag upp skräplådan i köket å efter ett febrilt rafsande.. ETT GRÖNT KORT!! Jag skrek kortnumret i luren till tjejen och förväntade mig ett hurrarop tillbaks. Vi hade ju hittat det!! Eller åxå inte… Istället fick jag ett tillbakahållet skratt… ”Det kortet är ännu äldre… och spärrat…” Jag gav upp och bad henne spärra allt som fanns på mig…

Nu var jag trött… Nån timme kvar innan avfärd, så jag satsade på att lägga mig igen och mobilisera all kraft jag hade inför mitt stundande eldprov… De första jag ser när jag kommer in i sovrummet är… Ett grönt jävla IKEA Delbetala-kort som ligger på hyllan vid sängen… Jaha… det var alltså där jag lagt de… det var sovrummet som jag tyckt var den bästa platsen att förvara det tills nästa gång jag skulle iväg.. Ibland förstår jag inte hur min hjärna tänker…

Anyhow… Jag vilade… hämtade Guggi på Sorf… å sen bar det av…

Under bilresan ner la vi upp vår strategi… För- och nackdelar vägdes mot varandra… Skulle vi börja med återlämnandet? eller var det bättre att äta först? Jag var hungrig, men skulle jag kunna genomföra min noga repeterade monolog på fastande mage? Eller var det bättre att jag var utsvulten och aggressiv vid återlämningen? Många svåra frågor avhandlades under färden till Valbo. Till slut enades vi om att det var bäst å göra sig av med koll nr 1 direkt! Klippa banden! Rycka bort plåstret i ett drag! Innan jag ångrade mig å ville ha den med hem igen… till familjen…

Vi närmade oss ingången till kundtjänst… Jag hade laddat sen bilen… Det var folktomt därinne så när som på en kille vid en dator längst in… Nu vare dax! Dörrarna gled upp och han lyfte på huvudet och sprack upp i ett enormt leende… ”Hallå! Är det ni som har kolli nr 2 på en vagn, väntandes här bakom?”

Va faan ska man säga..??

Han slank ut på lagret för att hämta kompisen till vår kartong å jag hörde honom prata där bakom… pratet efterföljdes av ett unisont garv… Ja vafan… de bjur ja på! Allt förlöpte så smidigt som de bara kan. Tror de va Guggas förtjänst. Hon kommer hädanefter alltid att få ackompanjera mig till den stora svenska möbelaffärn! Inget kan gå fel när hon är med!

Efter detta gick allt som en dans… typ… Jag vill inte förstöra den glada stämningen med att berätta om att bara självbetjäningskassan var öppen… Och att det var lååång kö dit… och att IKANO bank hade sagt till mig att de kunde hjälpa mig via mitt personnummer att handla trots att mitt kort var spärrat och att jag behövde personlig service för det. Eller att den käcka ansvariga i självbetjäningen upplyste mig att jag var tvungen att gå tillbaks till ta-själv-lagret för att få ett köpebevis utskrivet av personal där. Eller att det inte fanns nån personal där utan jag fick ringa på dom eller att de inte såg om mitt kort var spärrat eller inte… eller att de hade bytt leverantör för sitt betalningssystem så att min kod inte funkade….

Vi kom ut till slut och gick på HÖÖKS. Jag köpte mig ett snyggt leopardmönstrat skärp som tröst.