Ja, vi kör väl resten då… Men kan inte lova att det blir det sista… Verkar kunna bli en neverendingstory, detta…
Kassavärden kom och tittade lite lätt misstänksamt på mig, där jag stog med mitt kort som tydligen inte hade täckning… Han drog nåt kort ett antal ggr å knappade febrilt på pekskärmen. Jag stog bredvid å svettades… Till slut slet han frustrerat, men fortfarande leende mot mig (om än ansträngt), upp sin telefon å ringde nån. Jag bad till högre makter att det inte var numret till Polisen han slog… Tänkte att med min historik av kort som ej medges, fanns en liten risk att jag nu skulle bli anmäld för kortbedrägeri… Tänk om de hade ett foto av mig som ”Wanted” på anslagstavlan i fikarummet!?!
Skärp dä, Helena!!
Han slog på högtalaren och ut strömmade hissmusik! Puh! För inte har väl Polisen hissmusik när man sitter i deras telefonkö..? Hur de va så bestämde jag mig för att logga in på Ikanobanken på min mobil, medans vi väntade på att nån skulle svara i luren.. Kvällen innan hade jag ju haft dryg trettitusen i kredit. så de borde vara lugnt… Eller åxå inte…
Jag trodde jag skulle dö när jag såg att av min kredit var ca tjuginietusen reserverat belopp!! Vem i helvete hade använt mitt kort?? I samma sekund svarade någon i värdens telefon och han försökte förklara vad som hänt… Kan inte ha varit så lätt för stackarn, eftersom jag samtidigt slet honom i armen, pekade på min telefon och hysteriskt skrek att nån kapat mitt kort! JAG hade minsann inte handlat nåt! Eller…?
Let’s go back…
Jag hade ju i två omgångar försökt handla på nätet… på mitt kort… men avbrutit köpen innan de var genomförda… Kunde det ha med saken att göra..? Jag kände bara, ”Köksinredning all over again…” Varför utsätter jag mig själv och min omgivning för detta..? Till slut gav värden upp och gav mig telefonen… Han hade ringt Ikano bank… Kvinnan i luren visste inget om nåt reserverat belopp, men kunde däremot upplysa mig om att mitt kort var spärrat! Här svalde jag tungan…
Va?? Vem?? Hur i helvete?? ” Ja, vi har inte gjort det, sa kvinnan i luren, Du måste ha gjort det själv på nätet… Nu formligen forsade svetten, å jag började känna mig lite yr… ”Ingen fara med det spärrade kort”, fortsatte kvinnan, ”jag kan ordna med ett köpebevis till dig och sen kan du fixa ett nytt kort på nätet när du kommer hem!” Men det finns ju inga pengar på kortet, sa jag, hela krediten ligger ju reserverad..?!?
På det hade kvinnan inget svar. Hon rådde mig att prata med kundtjänst på plats och be dem ta bort de ordrar som förmodligen låg kvar från mina näthandelsförsök. ”Återkom när de är borta så fixar jag ett köpebevis”, kvittrade hon å sen var vi tydligen färdiga med varandra…
I kundtjänst fattade dom ingenting av mitt svamlande… Men tydligen hade dom en egen kundtjänst, så då ringde vi dit. Enligt dom fanns inga registrerade ordrar på mig, Tack och lov! Jag hade sett framför mig hur lastbil efter lastbil trafikerade vår lilla väg i Forsbacka och levererade garderober, till den icke existerande trottoaren, så jag har kunnat försett hela Söderhamn klädförvaring… Alltid något… När de sen skulle ringa till Ikanobanken, IGEN, för att berätta att det inte fanns någon order… Då hade dom stängt… Det var ju helg… Jag tror vi missade dom med en kvart!
Mitt i allt detta ringer min telefon… ett för mig okänt mobilnummer. Brukar trycka bort dom i vanliga fall men nu svarade jag av bara farten. De var Janne! Janne… ni kommer väl ihåg IKEA-Janne som ville hjälpa mig att bära men inte fick för sin tatuerade chef?? Han undrade om det blivit nå knas med min betalning för han hade inte fått nått pling att de skulle börja plocka min order! Gullehan då som oroade sig för mig… Joo, jag vill välja att tro att det var så och inte bara att han var orolig för nån eventuell provision…
Jag gav upp! Jag tackade tjejerna i kundtjänst, de hade gjort vad de kunnat. Jag fick nog erkänna mig besegrad denna gång å åka hem tom… Kändes fruktansvärt jobbigt. Har hittills aldrig behövt åka hem med tom åka från IKEA… Hur skulle jag tas emot..? Va skulle omgivningen säga..? Skulle jag överhuvudtaget få komma in i Söderhamn efter ett sånt misslyckande..? Frågorna var många och jag hade inga svar… Överlever en människa ett sånt nederlag… ever..?
Jaa, jag hade mycke att fundera på kände jag… Mycke att bearbeta…