Ja då kör vi väl del 2. Fortfarande osäker på om det blir en del 3… Vi får väl se hur långt ja orkar innan jag bryter ihop… BTW, snygg cliffhanger jag fick på sist va?

Anyhow…

Kom ner till Valbo och strosade runt på IKEA å kollade på allt snyggt en stund innan det var dax att plocka ihop mina kartonger. Ja vadå?!? Vi har ju fler rum som jag behöver inspiration till! Jag hoppas att maken inte läser min blogg…

Jag högg en vagn och pallrade mig fram till rätt hylla, hade ju min shoppinglist i högsta hugg… Kände mig toktrygg. jamener, de va ju inte direkt första gången jag handlade inredning till diverse olika rum. Ja kan de här! Or so I thought…

Första artikeln på listan var en garderobsstomme… den skulle jag tydligen ha sex st av. En meter bred, två meter hög och en halvmeter djup. Jag slet tag i kartongen…. å bröt ryggen… Helvete va tung den va!! Å lång!! Jag provade igen… å bröt ryggen igen… Å som ett brev på posten kom klimakteriekossavallningarna… Ja ringde maken å typ skrek åt honom att jag aldrig skulle få alla dessa jävla kartonger på åkan. Han erbjöd sig att åka ner å hjälpa mig, men dååå minsann skulle jag lösa de själv. Hur korkad kan en människa bli? Egentligen?

Jag var (inombords) skogstokig på honom för att jag hade fått åka själv. Men vem hade kaxigt sagt att hon inte behövde nån hjälp då? Ja skyller på Britta. Den dåren tror hon kan allt! Jag gav upp å gick till persinalen. Där hittade jag en trevlig man, Janne stog de på namnskylten. Janne var trevlig. Janne ville hjälpa mig. Men Janne hade en chef, en ung, svarthårig, tatuerad tjej som sa att Janne fick hjälpa mig att lasta vagnen i lokalen, men Janne fick INTE hjälpa mig på parkeringen. Hon mumlade nåt om försäkringar… Ja tror hon ljög. Ja tror hon var en ond häxa. Janne såg lessen ut… Janne föreslog att jag skulle hugga nån på parkeringen som kunde hjälpa mig. ”Se lite lessen ut så kommer de säkert nån karl som vill bära… ” Nä, han sa inte exakt så, men jag förstog andemeningen… Ja vet, för jag har provat de förr… Karlar är otroligt lättlurade… Å vill dom bryta ryggen för min skull så inte klager jag e.

Men vi började iaf kolla på lite alternativ… Janne å jag. Jag kunde beställa hopplock av varorna. Kostade 99 pix å då bröt nån annan ryggen så jag fick allt på vagnar. Taget! Skrek jag lite lätt hysteriskt, samtidigt som jag svettades över tanken på att få skiten från vagnen å in i häståkan… Tänkte att i värsta fall breddar jag väggen å kör in hela vagnen å tar den med hem. IKEA har så in i helvete mä vagnar så en mer eller mindre lär dom inte märka….

Janne föreslog helt plötsligt hemkörning. Jomenvisstsörrö! Beställde man på plats i butik kunde man få det hemkört typ dan efter! Eller… ja, nu var det ju Påsk, men på söndag skulle de kunna köras ut. 599 spänn å då lastade de dom ur det på trottoaren. Wiiihooo!! Jag brydde mig inte om att upplysa dom om att vi inte har så många trottoarer i Forsbacka… Tänkte att de ser dom väl när dom kommer… Trottoar… garage-med-dörren-öppen… Same shit tänkte jag, å teg som muren!

Det visade sig att leverans skulle ske först på tisdag… det var ju Påsk…

Jag bröt ihop en smula, inombords då förståss, här medges inga svagheter, och beställde hopplocket. Janne knappade febrilt på sitt tangentbord under överinseende av en kollega och meddelade att det kunde ta upp till två timmar för lagerpersonalen att få ihop mina kartonger, men jag skulle få ett SMS när det var klart att hämta. Nemas problemas, sa jag. Ja kan hänga på Köpis å kolla utbudet. Fick en lapp med min order som jag kunde gå till gör-det-själv-kassan med. Bara att scanna ordernumret å dra kreditkortet så vare klarrt!

Sagt å gjort. Folktomt i kassan när jag kom fram, bara nån ungjävel som stog å blippade å lekte affär i en av kassorna medans föräldrarna betalade i en annan. Jag blängde ilsket på honom så dröp han av å jag fick en egen kassa. Allt flöt på… med scanningar å knapptryckningar å kortdragningar…. Eller åxå inte…. När jag dragit mitt kort tänkte maskinen oroväckande länge innan den bestämde sig för att skrika… MEDGES EJ!

Alltså! Va i helvete har IKEA emot mig och mitt DELBETALA-KORT!?! Jag kastades raskt tillbaks till 2010 när jag svettig (då åxå) släpade tre vagnar med köksinredning till kassan, med hjälp av min då knappt tvärhöga dotter på 9 år. Jaja… jag vet, hon är inte mycke högre nu, men hon är redig som tusan! Å var även då. Hon vaktade dessa vagnar med sitt liv, medans mamman hysteriskt försökte prata sig ur situationen med ett kort som inte funkade…

På grund av denna händelse, nio år bak i tiden, hade jag dubbel- och trippelcheckat mitt kort på nätet kvällen innan jag åkte… Åsså händer det igen! Jag vägrar tror att nån försöker sända mig ett meddelande! Å skulle de ändå vara så… då tänker jag fanimej inte lyssna på det meddelandet…

Jag fick snällt vänta på att en ”Kassa-värd” som de så snofsigt heter skulle komma till min hjälp…