Japp.. jag har ägt två! Har alltid älskat dessa bilar.. Ända sen dagistiden, när min favoritfröken hade en som vi åkte på utflykter i … Jag satt i ”hålet” längst bak… tillsammans med ett gäng andra ungar. Säkerhetstänket i trafiken var ju inte så högt på 70-talet… 🙂

Så min man köpte en ljusblå metallic till mig… våren 1990… Vi skulle ha den över sommaren för att köpa en bättre bil till vintern. Så var det i alla fall tänkt…

Det funkade helt ok ett tag… tills den dan när min blivande make skulle ut på äventyr med sitt jobb… Forsränning utefter Ljusnan, med slutstation Kramsta, för mat och dryck… framför allt dryck… Själv satt jag i Yg, Färila hos svärföräldrarna och väntade på SAMTALET! Jag skulle ju hämta karln efter äventyret…

Sagt å gjort. Jag hämtade tjommen min och han var inte körbar… men åsikter hade han gott om! Vi skulle absolut ta vägen över Rödmyra på vägen hem! Det fanns en farbror och faster där som absolut skulle besökas, sen var det ju bara att ta vägen över skogen hem… Jomenvisst!

Så här i efterhand kan jag känna mig lite glad åt att mannen i mitt liv inte var körbar… eftersom jag aldrig kört denna väg, gick det inte fullt lika fort efter denna krokiga grusväg som det skulle ha gjort om Håcke kört…

I en skarp vänsterkurva kände jag hur hela bilen ”neg till” och liksom tappade lite styrning… Jag kollade åt höger och såg ett däck… tokstudsandes rätt ut i skogen… prickade en stor jävla sten och försvann som en projektil rätt ut till skogs! Jag skrattade mig harmynt åt synen medans den lätt berusade mannen i passagerarsätet blev hysteriskt arg för att jag skrattade när vi fått punktering… Han hade ju inte sett däckprojektilen som stack till skogs… Jösses!

Anyhow… vi klev ut, hämtade däcket från skogen och skulle montera tillbaks det… Lättare sagt än gjort.

Domkraften skulle monteras nånstans under fotsteget… jaa, de funka väl.. ända till vi började veva upp… inget hände… förutom att fotsteget böjde sig uppåt.. bilen höjde sig typ nada! Resultatet av fotstegshöjningen..? Dörren på passagerarsidan gick inte att stänga…

Till slut lyckades vi iaf få upp bilen en bit från marken… bara för att upptäcka att hjulet inte lossnat på vanligt vis… Närå.. här hade bromstrumma å hela skiten lossnat… Det visade sig att nån jävla sprint som höll fast hela härligheten hade gått av… Jag ville hämta hjälp.. det var ju långt innan mobiltelefonen intåg i var mans ficka, å vi var långt ute i ingenstans… Maken ville INTE hämta hjälp! Jag satte mig på en sten å lät han hålla på ett tag…

Sen begav jag mig iväg efter hjälp! Vägen var lååång å raaaak, men liksom kuperad… Så när jag hunnit en bra bit därifrån hörde jag ett antal ljud…

• En folkvagn som startades…   Å jag tänkte: ”Nu är han fan på G!”
• En dov smäll…    ”Va händer?”
• En motor som hostade till… för att sen lägga av… ”Nähä.. det sket sig”
• Ett vrål och en skarp smäll… Jag ökade steglängden!

Här kände jag att det var viktigt att snabbt få tag på en telefon å hämta hjälp. Min man har inte det bästa tålamodet i världen och efter en par snapsar är det typ obefintligt! Risken fanns att han rev skogen om det tog för lång tid… Å man vill ju inte ha nån förbannad skogsägare flåsandes i nacken p.g.a. skövling…

Jag hade tur! Efter bara en liten stunds promenad kom en bil som jag lyckades stoppa. Jaa, jag ställde mig faktiskt mitt i vägen. Tror inte att den stannat annars… I bilen huserade två äldre damer… De såg vettskrämda ut när jag bad om skjuts, men jag lyckades ändå tränga mig in i bilens baksäte… Jag skulle fan bara mä!

De dumpade mig vid första bästa hus och drog som en avlöning, jag hann knappt ut ur bilen! Underliga människor, tänkte jag å ringde på dörrklockan. Inget hände… Jag ringde igen… tyst som i graven… Men! där hörde jag nåt… Sa nån ”kom in”? Jag kände på dörrn… jorå, den var olåst. Jag smög in å ropade ”hallå?”

”JA?!”

Jag är uppväxt på landet… Söderala visserligen, men trots allt ett litet ställe där alla känner alla… I stort sett… Man bara ringde på å klev på liksom… Men det här kändes konstigt… Men … jag smög in… och fick leta mig fram genom huset för att hitta de boende..

Det visade sig att jag kom mitt i maten… Jag försökte förklara min belägenhet, och bad att få låna telefonen… Mannen i huset pekade lite diffust innöver och mumlade med munnen full i mat… ”Där…” Så jag fick leta mig fram genom huset för att hitta en telefon… Och lyckades få tag på svärfar som efter en stund dök upp och plockade upp mig…

Å det är nu det roliga börjar…

Vi körde tillbaks genom skogen… å möttes av… ett slagfält! Ja, jag vet inte annars hur jag ska beskriva det…

Föreställ er…  En ljusblå metallic Bubbla… upplyft med domkraft… med ett uppknölat fotsteg på passagerarsidan… en stor jävla buckla i taket… Vart kom den ifrån?? En verktygslåda i bitar, med utspridda verktyg precis framför bilen… En massa pryttlar utspridda på vägen runt bilen… Kassettband, kassettbandsfodral, glödlampor, kartonger… You name it! Va fan hade hänt??

Låt oss backa bandet lite…

Jag begav mig ju efter hjälp… Vad hände när jag gått? Jo detta…

En Bubbla har ju bagageluckan i fronten… å där fanns verktygslådan… Maken (eller jaa, den blivande…) lyfte ur den och började leta efter nåt som kunde ersätta sprinten… Hittade en spik som verkade lovande, monterade bromstrumma och däck, tryckte in sprinten och allt satt! Tjohoo! Nu åker vi ikapp Helena! Sagt och gjort!

Nu var det ju så att däcket som lossnat var på höger bak… å när Håcke fått fast det gick han vägen BAKOM bilen för att komma till förarsätet… Väl framme vid den dörren upptäckte han att motorhuven var öppen, men böjde sig bara fram och klappade igen den… Studsade in i bilen, startade, la i en växel… lättade på kopplingen… å körde över verktygslådan som han bara lyft ur bagaget…

Resultatet blev en krasch och en duns som gjorde att spiken  som skulle fungera som sprint gick av å hjulet lossnade igen… Å verktygslådan var i bitar, med alla verktyg utspridda runt skogen…

Hur reagerar man då… som upprörd, lätt berusad man, med en uppfattning om sig själv att vara ”skruvkunnig”? Jo man tar fälgkorset och klappar till i taket på bilen… Därav bucklan i taket…

Detta var i alla fall den syn som mötte Karl Ingemar, min svärfar å mig när vi återvände till brottsplatsen….

Efter många om och men fick vi i alla fall i en ny spik som sprint, och gav oss sakta men säkert iväg ”hem” till Yg. Eller, sakta… JAG ville ta det lugnt å försiktigt, men maken tyckte det var överskattat…

Hur såg vi ut då..? När vi kom där i vår lilla karavan…?

Först kom vi i Bubblan, försiktigt smygandes på tvåans växel… Med Håkan lite lätt hängandes ut genom bildörren som inte gick att stänga pga det uppknölade fotsteget. Han höll koll på bakhjulet och skrek hela tiden till mig: ”Det här går skitbra, det. Kasta i treans växel!” NEJ! sa jag. Nu tar vi det lugnt så vi kommer hem!

Bakom oss åkte svärfar i sin Volvo…

Å Håkan skrek om treans växel å jag vägrade… å han skrek, å jag vägrade… Å han skrek… å jag tröttnade… Å skickade i treans växel… Å tappade hjulet… Igen…

Som rullade rakt ut på en täkt, med sikte på en liten vattensamling… damm, sjö, tjärn… Kalla den för vad ni vill. Jag väntade bara på att hjulet skulle försvinna ner i vattnet. Å jag kan meddela att om det inte stannat innan strandkanten hade jag skickat biljäveln efter!

I Volvon bakom låg svärfar dubbelvikt över ratten och skrattade sig harmynt… Jag trodde till en början att han fått en till hjärtsmäll…

Vi fick på däckhelvetet igen och denna gång höll tjommen i passagerarsätet käften. Vi lyckades till slut ta oss till stugan och där blev plåtskrället ståendes till Håcke lyckades lura nån att köpa den…

De fick traila den därifrån…