Har ju känt mig lite lätt ambivalent till jobbet jag var på intervju för i måndags… Vet egentligen inte varför… Jobbet verkar kul och omväxlande… fick bra kontakt med chefen… Hudik är helt ok att pendla till.. Så varför tvekar jag..?

Kan bero på nån av följande saker

• Jag besökte arbetsplatsen på första maj! Folktomt är en lätt överdrift.
• Jag vill verkligen inte tappa min nya Migra-familj!
• Inte blev det bättra av att tidningen skrev att AF skulle anställa 50! pers i höst. De va väl klart att vi skulle få jobb där!

Så jag bestämde mig för att tacka nej till Hudik om jag fick erbjudandet nästa vecka när de skulle ringa. Jag har ju fyra månaders uppsägningstid… det löser sig…

Å veckan flöt vidare. Jag på ett bättre humör än länge… jag hade ju tagit ett beslut!

Sen kom då fredan… Höll en utbildning på förmiddan, telefonen ringde två gånger å jag bara tröck bort dem… När det var dags för lunch skulle vi ner på stan å jag passade på att ringa tillbaks till de jag inte haft tid med…

Första samtalet gick till Mai, en fd arbetskamrat från kommuntiden som brukar agera referens till mig vid jobbsökningar. Det visade sig att hon pratat med Hudik och då varit brutalt ärlig.. som alltid… Hon hade gjort klart för dem att det var ingen idé att sätta mig i ett hörn å tro att jag skulle sitta kvar där, hon upplyste åxå min eventuella chef om att inte lägga sig i hur jag arbetade för då skulle jag bli skogstokig. Hon passade åxå på att kolla upp om jag kunde få jobba hemifrån en del eftersom maken veckopendlar…  Han ringde mig förresten ikväll och ville jag skulle träffa personalen till veckan…

Efter det samtalet hade lusten att jobba i Hudik kommit tillbaks å jag var hög som ett hus, klart jag ska ta det om jag får det!

Det vände snabbt när jag ringde det andra missade samtalet. Den information jag fick i detta samtal gjorde att jag damp i backen med en smäll! Jag mest bara flämtade i luren… ofattbara, fruktansvärda, mardrömslika ord i mitt öra… Inget som drabbat mig personligen, men människor jag tycker om och bryr mig om… Livet är bra nog jävla orättvist emellanåt!

Jag flexade hem tidigt å satte mig i solen hemma å tänkte till…

Har jag I-landsproblem eller har jag I-landsproblem..? Jaa… jag har I-landsproblem…

Vi pratade en hel del när vi för en gångs skull satt vid matbordet tillsammans och åt ikväll, ungen å maken å jag…

Ingen av oss förstår… eller vill acceptera… men vi har återigen blivit påminda om att inte ta varann eller saker för givna… Det kan så fort ta slut…

Ni vet vilka ni är å vi tänker på er… Kram