Idag har jag varit till Skåne… och vänt! Jorå.. de e faktiskt sant.
Halv tio for löjliga familjen till Arlanda, ungen å mamman stegade in på terminal fyra å pappan åkte till Väsby å tillbringade dan med släkt å vänner, å blev matad å ompysslad…
Arlanda ja… Så fort vi ska dit och ska parkera på långtidsparkeringen så kör jag fel… å hamnar uppe vid terminalerna… Beror förmodligen på att sällskapet i bilen inte håller käften utan stör mig i mitt bilförarutövande…
Idag skulle vi till terminalerna och vi kom faktiskt dit. Var lite orolig för att vi skulle hamns på långtidsparkeringen… Anyhow… Till terminalen kom vi men naturligtvis lyckades jag hamna på en plats där privata fordon inte var tillåtna… Två män i varseljackor kom rusandes… Dags att slå på stora charmen…
”Ursäkta, men nu är det lantisar i stan… Blink, blink. Jag tror jag har hamnat fel… Blink, blink. Hur kommer jag härifrån..? Å de pekade å viftade åt vilket håll jag skulle… Jag åkte som jag ville ändå.. Maken duckade i baksätet.
Vi kom iaf ombord på planet.. och här börjar det som jag inte förstår… När jag bokade resan så bokade jag även platser till oss. Längst fram till vänster, sett bakifrån, bredvid varandra… När vi kom till gaten fick vi en ny lapp och ombord på planet hade vi fått platser på åttonde raden… på varsin sida om gången… Å ungen som ville ha fönsterplats… Mamman styrde om och vips satt vid tillsammans å ungen vid fönstret! Båda lite nervös.. Mamman är flygrädd efter en del rätt turbulenta resor och brukar döva sig med rödvin i vanliga fall… Det här var inget vanligt fall… Mamman skulle köra bil när vi kom fram. Ungen för att hon vid de senaste flygningarna kräkits… Fast vi vet egentligen att dessa kräkor berodde på att mamman å pappan tryckt i henne åksjukepiller innan resan… åksjukepiller som tyvärr är fullproppade med LAKTOS!
Nu gick allt bra, mycket tack vare medpassageraren i raden bakom… Han höll låda under hela flighten och vi glömde båda bort att vara nervösa. Tack för den! 🙂 Såg att Linn berättat om honom på sin blogg…
Fram kom vi.. sa jag att vi for till Malmö? Inte nästgårds direkt… Japp, dags att hämta hyrbilen och bege sig till nästa anhalt… HÖÖR. Tack och lov för Google Maps! Vi kom nån mil… sen började nån jävla varningslampa blinka… ungen försökte leta i instruktionsboken… lampan slutade blinka… å började toklysa! Jaha… bara att stanna å läsa… För lågt tryck i däcken! VA?! Skitsamma vi åker!
Fram kom vi till slut.. till Stall Fulltofta… platsen där mamman skulle lämna sin älskade unge… i nästan två veckor… illamåendet stegrade sig i mamman… Ungen strålade! Inom en halvtimme var mamman på väg därifrån igen. Då hade vi hunnit träffa Irma som satt å red när vi kom, letat oss in i stallet och hittat Emma ”The Groom”, som blev glad över att få en ”egen” hästskötare med sig och lastat ur Linns packning till lastbilen. Innan mamman begav sig hemåt hade ungen svidat om till arbetskläder och var redo att hugga i och hjälpa till med packningen…
En låååååång kram senare åkte mamman tillbaks till flygplatsen…
Jag hade bokat ett plan hem kl sju.. Ville ju inte behöva stressa… vilket innebar att jag fick vänta några timmar på flygplatsen… försökte komma med ett tidigare plan, men det skulle kosta femtonhundra extra… trot inte det, när man betalat några hundra för resan… det blev vackert till att sitta kvar… Men nu helt plötsligt fick jag sitta längst fram, med stooort benutrymme å fönster! Mycket underligt! Till denna resa hade jag inte bokat nån plats eftersom de enda platser som fanns lediga var mittenplatserna… på ALLA rader… Jaja..
När vi landade kom jag först ut ur planet… blev ju så när jag satt längst fram och inte hade nåt annat bagage än handväskan… Jamen vad händer dårå..? Inte visste ju jag vart jag skulle gå. Höll på att gå ännu längre in i terminalen… Som tur var fanns det en lång man som styrde upp mig och såg till att jag kom ut i ankomsthallen där mannen i mitt liv väntade på att få frakta mig hem….
Å nu är vi hemma igen… Mamman saknar ungen… Kattan saknar ungen… Förmodligen gör pappan det med, men han är inte lika blödig som mamman, och dessutom mer van att vara utan henne… Är det så här livet ska bli nu..? Unglöst..! Personligen tycker jag att det är väldigt synd om mig just nu…
Men tänk va kul hon ska ha! Jag blir så avis! Jag vill åxå! 🙂
Kom ihåg det alla ni ungdomar som gärna skulle vilja göra saker… Ställ frågan! Ni kan inte få mer än ett nej… Och tänk om ni får ett ja?! Minns en annan Sorfunge som praktiserade hos The Man… RGB! Hon ställde frågan och fick ett ja!
Jag är mäkta glad för ungens skull och oerhört stolt över henne som på egen hand (med lite referenshjälp) lyckats landa denna praktikplats! Jag ser fram emot att få följa hennes äventyr… även om det blir på avstånd… Gör det ni med!
Håll koll på: www.linnlantz.se
Puss ♥