… på bredden i alla fall. Otroligt men sant!

Jag har ju de första 40 åren av mitt liv varit mager… Riktigt mager… Anorektiskt mager… Trots detta inte sjuk… Bara mager… Jag vande mig… jag menar, jag hade ju sett ut sådär i hela mitt liv… Mitt stora mål var att få väga femtio kilo så att jag kunde bli blodgivare. Det fanns dock andra som inte vande sig… nämligen OMGIVNINGEN!

Japp! OMGIVNINGEN har alltid en massa åsikter om ditten och datten. Oftast om saker som den egentligen inte vet ett smack om!

Jag har ofta fått höra från ”välmenande” medmänniskor.. Men Gud va mager du är, jänta!… Äter du ordentligt?… Är du sjuk?… Har du anorexia?

Vafan ska jag svara på det?? Det blir ju lixom lite moment 22… Så jag har valt att inte bry mig… Ja, se där.. då ljög jag igen då… Visst fan har jag brytt mig! Men jag har valt att inte visa det… För det har ju gjort varken till eller från. Är man smal ska man bara äta mer så ordnar sig allt!

Säger man till feta människor att äta mindre? Just asking…

Skit samma! Jag har i alla fall börjat lägga på mig…

Jag passerade 50 kilo och fick bli blodgivare! Yeeeyy! Lyckan var total!
Jag landade på 55 kilo och jag kände mig fulländad! Kurvor som aldrig funnits uppenbarade sig! Tjohooo!!
Vänta nu… vi närmar oss 60… HALLÅÅÅÅ! STOPP!!! Va faan händer??
Alla kläder ha krympt i tvätten! Där passerade vi 65… Nu är det inte kul längre…

Så nu tar vi nya tag!

I form av… motion..? Nya kostvanor..? Nix!

Vi köper nya kläder!

Så kvällen har tillbringats på allehanda webshoppar, klickandes hem nya förlåtande outfits… mestadels tights och tunikor. Här ska lekas gömma mage!

Vi gör så tills vidare.. kan hända att vi motionerar senare… mycket senare…