Jag har nog aldrig haft så svårt att komma igång med skrivandet… Jag skriver… och raderar… å skriver… å raderar.. Så här har jag nu hållit på i några dar… Varför? Jaa.. jag vill säga saker som är otroligt svåra att formulera. För en gång skull är jag rädd att trampa folk på tårna… Å med folk menar jag de som är direkt påverkade av det som hände i Stockholm i fredags.. Er andra bryr jag mig som vanligt inte om.

Jag vill inte att någon enda drabbad människa ska behöva känna att jag på minsta lilla sätt förminskar det hemska som hände. För det gör jag inte!

Jag är 25 mil från det overkliga.. 25 mil från galenskapen… 25 mil från verkligheten och många människors nya vardag. Jag är inte direkt påverkad. Jag kommer inte att vara rädd när jag åker till Stockholm nästa gång.. kommer inte att oroligt se mig över axeln av rädsla för att en rusande lastbil ska komma skenandes mot mig. För jag kommer aldrig att kunna föreställa mig hur det är att behöva uppleva en sån sak… Aldrig… för jag har själv aldrig upplevt det. Tack och lov!

Men jag känner ändå med er som är berörda… Ni som mist någon kär… eller klarade livhanken med nöd och näppe.. eller hamnade mitt i efterdyningarna och fick se det ni såg och höra det ni hörde… Jag känner med er! Trots att jag aldrig kan föreställa mig vad ni gått igenom.

Å det är här det svåra börjar…

För jag kan inte riktigt se skillnaden på varför det som hände i Sverige i fredags är värre än det som händer i många länder… varje dag… Är det för att det hände svenskar..? Nä jag kan inte riktigt tänka mig det… för det har funnits svenskar med bland offren i de tidigare attackerna utomlands… Är det för att det drabbar oss, nära.. vi är ju oskyldiga…? Vi har ju inte förtjänat det här… vi i vårt trygga land… Jaa, kanske är det så. För mig som sitter här 25 mil från händelsernas centrum så är det liksom ingen skillnad… det hade lika gärna kunnat vara 2500 mil… För det är hela tiden oskyldiga som drabbas där också… Barn, gamla, unga… Krig gör ingen skillnad på folk… Och jag är som sagt inte mer personligt påverkad av detta som av nån annan attack som visas på nyheterna… Visst är det lite hemskt..?

Och då uppstår direkt en fråga i mitt huvud…

Hur skyldiga är de människor som lever med det här till vardags? Vad har dom gjort för att förtjäna att leva så..? De som faktiskt också levde i ett tryggt och rikt land, men som helt plötsligt får vakna upp i ruinerna av den stad de tidigare levde i… Som måste ta det svåra beslutet att bryta upp från allt de känner, allt de vet å ge sig iväg med det som de kan få ner i en påse som de mäktar med att bära…Till nånting helt nytt… främmande… okänt… men ändå förhoppningsvis tryggt. Skulle vi våga göra den resan? Kanske.. kanske inte… Man gör nog det som krävs för att överleva…

Men då tänker jag så här..

Den här enorma solidariteten, omtänksamheten, kärleken, hjälpsamheten som framförallt stockholmarna visat att de besitter den här helgen… Människor som till vardags brukar beskyllas för att vara kalla, stroppiga.. ja ni vet… typiska 08:or… De har verkligen bevisat för Sverige vad de egentligen går för! Att de finns där för sin medmänniska när det behövs. De e stort! Å jag bli så jävla stolt å rörd när jag ser vad ni gör!

Är då inte detta något som vi skulle kunna fortsätta att göra? För andra människor… som kallar det vi upplevt i helgen för vardag? I min värld så stannar inte den här solidariteten, omtänksamheten och kärleken vid gränsen… För om den gör det… då är den inte mycket värd i mina ögon. Å då skäms jag faktiskt lite över att vara svensk… Å det vill jag inte behöva göra! Jag har ingen lösning på hur detta ska göras… hade jag det skulle jag väl inte sitta här och ha åsikter.. Men på nåt sätt måste det gå! Det måste! Jag vägrar tro att vi inte kan… eller vill..

Jag har tillbringat en stor del av helgen, slösurfandes på mobilen. Läst nyhetsuppdateringarna, kollat Fejjan, men även besökt en del tvivelaktiga sidor på nätet… Som Flashback och Avpixlat.. Gör det med jämna mellanrum för att se var trollen pysslar med… många gånger en skrämmande läsning… Finns de här människorna som skriver på riktigt..? Är de på allvar..? Ibland har jag svårt att tro det, men jag har lärt mig att inte ringakta det de skriver… Alltför många människor sväljer det som sägs… med hull och hår… Då gäller det att skaffa motargument och fakta. Men tyvärr hjälper inte ens det… Det jobbiga är när vänner och familj, människor man faktiskt tycker om IRL, väljer att dela skiten på framförallt Fejjan och sen är helt oemottaglig för rim och reson. Jag vet inte huur många gånger jag försökt lära min omgivning att vara källkritisk… Till slut finns bara en utväg… Att be dom ta bort mig som vän eller till slut ta bort dem själv… Å när jag till slut gjort det är de totalt oförstående..?

Varför halkade jag in på detta..? Mitt i snacket om att hjälpa sin medmänniska och att vi måste öppna våra gränser och ta emot de krakar som fastnat i nåt gräsligt flyktingläger nere på kontinenten..?

Jo, därför att jag ser hur dessa vidriga åsikter sprider sig. Helt plötsligt är alla människor på flykt… terrorister… Hur blev de det..? ”Vi kan inte ta hit fler!”, ”Se hur det gick nu!”, ”Varför har inte Polisen plockat in honom tidigare?” ”Skicka hem dom!” ”De ska faan vara tacksamma!” Om det här får fortsätta så kommer våra (ursäkta Bella, jag menar inte dig…) fega politiker att falla till föga för deras ”argument”… Det är ju dessutom snart val…

Jaa, så här har mina tankar å känslor varit hela helgen… De har spretat åt alla håll.. Jag har pendlat mellan att vara sorgsen, tacksam, uppgiven, förbannad, rörd, glad och jag har inte fått nått ordentligt gjort i helgen.. men det gör inte så mycket… för jag har en ny vecka framför mig när jag kan ta nya tag… Det är inte alla som har förmånen att säga så…

Puss ♥