Min man har skaffat PT! Personlig Tränare you know… Sånt därnt som Stockholmarna på radion brukar prata om…
Han var dit idag för första gången… Han hade väldigt bråttom dit… Glömde liksom bort att han är gift och har vissa åtaganden gentemot mig då… om man säger…
Om vi tar det från början…
Jag lyckades hamna under en liten hästfot idag. Ont som fan gjorde det, men det gick snabbt över. Hittade lite kylbalsam som jag smorde på å sen kunde jag fortsätta mocka! Fyra timmar senare tog det tvärstopp! Antar att foten svällt av att jag fortsatte gå på den… Tog av skon så kändes det bättre. Man kan mocka barfota åxå 🙂 Tänkte att jag kunde åka till jouren på fredan om det inte blev bättre tills dess…
Men till slut gick det inte längre… Jag fick ringa efter maken som kom å hjälpte mig köra skottkärra och pirra. Själv stog jag barfota i olika boxar… mockandes å viftandes, så att maken skulle veta vart han skulle köra skottkärran… Jag är bra på att delegera!
Nu blev jag en aning stressad… Kl halv fyra skulle jag vara duschad å fräsch på en anställningsintervju.. Hur faan skulle jag fixa det? Jag kunde ju inte ens gå.. Å maken… Han hade ju bråttom till PT’n! Jag fick ringa å omboka intervjun… men se där! Vi kunde ta den per telefon… på direkten… Jag kan så här i efterhand inte helt redogöra för vad jag sa under denna intervju… Telefonen vid ena axeln… mockandes med en hand… en karl som väntade på direktiv via teckenspråk.. Får jag det här jobbet så blir jag väääldigt förvånad… En mer disträ arbetssökande får man nog leta efter…
Så småningom blev vi i alla fall färdiga, fick hjälp av mina arbetsgivare att ta in hästarna… Jag hade aldrig kunnat fixa det å maken är alldeles för rädd om sina fötter… Undrar varför..??
Så jag ringde 1177, som man tydligen ska… Plats nr nio i kön… Kan ju säga att när vi kom fram till hälsocentralen hade jag avancerat till plats nr sex! De jobbar ju inte precis på ackord inom Landstinget…
Maken parkerade utanför ingången och stirrade uppfordrande på mig! Skulle jag inte kliva ur bilen nån gång?? Han hade ju bråttom till sin PT! Jag gjorde ett tappert försök att kliva ur, men det gick faan inte! Maken suckade… Till slut fick han hämta en rullstol… Japp! Handikappad som fan fick jag studsa över i en stol med hjul och försöka ta mig in genom dörrarna… Va gör maken då? Jorå… med glada tillrop stannade han kvar vid bilen, ropandes att jag skulle prova på hur det var att vara handikappad och själv ta mig in genom dörrarna!
Sen åkte han… Han hade ju bråttom till PT’n! å dessutom var det ju lite pinsamt med en fru i rullstol…
Som tur var kom en vänlig kille och hjälpte mig in. Sen tillbringade jag de närmaste timmarna med att rulla runt i en rullstol… valsandes mellan doktorer och röntgenavdelningar. Å eftersom jag inte är handikappad på allvar så är det ju ganska kul å rulla runt…
Summa summarum så blev det kryckor i några dar eftersom jag inte kan gå på foten, trots att inget är trasigt…
Sen var det bara att åka ner å sätta sig att vänta på maken… Jag ringde… Han svarade inte… Han var väl med PT’n…
Till slut kom han då… och hämtade mig… Han tittade lite konstigt på mig när jag ville ha hjälp med väska och bildörr… Å suckade en del… Ja det är ju så att jag sällan gnäller över onda kroppsdelar.. eller som Anna på röntgen sa… Typiskt hästtjejer… de kommer två veckor efter att nåt hänt, till skillnad från fotbollskillar som kommer en halvtimme innan det händer…
Så nu vinglar jag omkring på kryckor.. för första gången i mitt snart femtioåriga liv… Å fan va jobbigt det är! Jag tror jag stannar inne tills det går att stödja på foten…
Å maken… han längtar tills nästa gång han kommer hem… Då ska han träffa PT’n igen.. enligt uppgift ska hon vara ung å snygg…
Som sagt… ska jag börja oro mig..?