Jag har enligt min egen åsikt alltid kunnat sjunga… omgivningen har varit av en annan åsikt… När jag sjöng med i nån låt på bilradion sa min man aldrig nåt… han är alldeles för finkänslig och konflikträdd för de… Däremot höjde han alltid bilstereon…
Sen fick vi ungen… vi sjöng hela tiden, hon å jag! Mest för att hon i början inte kunde protestera… sen vande hon sig väl vid oljudet… eller åxå lärde hon sig att välja sina krig. En väldigt användbar kompetens…
Anyhow… jag sjöng till husbehov, dvs mitt behov, vrålade till bilstereon så fort jag fick chansen… provade en kör… var kul, men slutade av olika anledningar… Hittade till slut till Rockkören, vilket ledde till att jag hamnade hos Jamina Jansson som hade vuxensång via Bilda. Första träffen kan sammanfattas som följer…
En nära-döden-upplevelse eftersom jag förväntades ställa mig upp inför en grupp nästan okända människor och framföra en låt… i mikrofon! Minns inte ens vilken låt jag ”sjöng”… Men tanden blev blodad å de ena ledde till de andra. Innan de var färdigt stog jag på scenen på Söderhamns Teater och spelade musikal. Tamefan de roligaste ja gjort i hela mitt liv! Jamina hade förvandlat mig till ett monster som bara ville stå på scen och ha strålkastarljuset för mig själv! Helt plötsligt var det inte så kul att sjunga i kör längre… Vart var mina solon!?!? Varför fick inte jag all tid på sången?!?
Ja sa ju att jag blivit ett monster…
Min kära vän The Kittycat, sa att det ger sig… sådär känner alla i början.. ge det en tid så blir de kul med kör igen. Ja var skeptisk… Kanske att det var så för vanliga medelmåttor… men jag… JAG… var ju en stjärna!
Så jag pausade både kör och vuxensång, men ville fortfarande sjunga… Ville fortfarande utvecklas… allt lät ju lika när jag hörde på inspelningarna… oavsett om det var hårdrock eller svensk visa.
Fick tipset av en annan sjungkompis… En sångpedagog i lilla Söderhamn… Ulrika ”Sing Is Joy” Karlsson… Där har jag nu gått i snart ett år, typ varannan vecka. Jag får 45 min för mig själv, å hon stökar å rotar i allt jag gör… Hon är skitjobbig… Första halvåret stökade hon runt med min sång så att jag inte kunde träffa en ton rätt! Jävla människa… Men sen… sen hände nåt! Helt plötsligt började jag fatta galoppen…
Å vips blev det fantastiskt roligt att sjunga i kör igen! Jag hade ju saknat min sjungfamilj! Å innan jag visste ordet av var jag tillbaks på vuxensången igen… Det var verkligen som att komma hem igen… Tills jag fick första låten att träna på av Jamina… Självmordsprojekt DeLuxe!
I will always love you… Dock inte Dolly Partons version, nä, nä… så roligt ska vi inte ha de…
Kan säga att om jag fått den för ett år sen hade jag blåvägrat! De e den låten som man inte vill höra nån annan än miss Houston sjunga, inte ens på karaoke… I så fall vrider man sig i plågor… Förresten, inte man… jag! Det är ett sångmässigt självmord att ens tänka tanken att sjunga den låten! Men nånstans har väl ändå Jaja tänkt att jag klarar den… Hon har större förtroende för mig än jag själv, den kvinnan…
Å i måndags var det dax. Å jag tänkte… Jahopp! Helena, så här är det! Jamina tänker att du klarar den här, å då är de så. Ulrika har gett dig verktygen under senaste året, använd dom nu för fan! Nu jävlar ger vi järnet. Å som järnet gavs… Det finns mycket mer att träna på, men det kan fan bli bra i slutändan. Jag har ju det bästa av två världar. En människa som fokuserar på mig, å bara mig, i 45 minuter varannan vecka, och en annan som utmanar mig med svåra låtar och låter mig stå på scen, både ensam och i grupp. Kan det bli bättre??
Jag bad Kicki filma mig i måndags… jag behöver veta hur jag låter, för att kunna utvecklas. Å nu har jag lagt ut den på min YouTube-kanal. Jag vågade göra det efter att ungen konstaterat att jag ”utvecklats som fan” och mannen sagt att ”det lät faktiskt bra”… Det är stora ord för att komma från honom…
Ni får tycka vad ni vill men jag är nöjd. Med lite träning kommer detta att bli fantastiskt… Tak vare mina båda sångcoacher… Skulle inte klara mig utan nån av dom! I lööv jo!