Kommer ni ihåg när jag jobbade på Migra? Så fort jag åkte nånstans i jobbet så hände en massa dråpligheter. Tåg som valde fel spår å fick backa tillbaks till Stockholm, bränder i växlar, privattaxi från Gävle och bussar som gick åt fel håll…

Jag jobbar i Stockholm typ varannan vecka nuförtiden. Åker tåg och buss mest hela tiden och inget speciellt händer. Satt på tåget hem i går kväll och funderade på just detta… Vad hände..? Hur blev mitt resande så här mainstream..? Skulle jag förmodligen inte gjort. Karma strikes again..

Hade ställt bilen på golfparkeringen. Ungen behövde eventuellt låna min bil när jag var borta. (Hennes bil står hos oss med sommardäck..) Parkerade och la nyckeln på ena däcket, så som man gör man på landet. Hur som helst hade hon inte behövt hämta bilen så jag trevade runt där på däcket (med vantar vilket innebär noll fingertoppskänsla) å där! Grattis! Nyckeln ramlade ner på insidan av hjulet. FAN!

På med ficklampan på mobilen och ner på knä i snösörjan för å se vart fan den landat. Fanns ingenstans på backen. Ringde maken å skrek i luren. ”Den kan ha landat nånstans innanför, försök å känn med handen”, sa han. DAH! Sa jag å slängde på luren.

Nu hör det till saken att jag försöker ju att vara lite proper när jag gästar Östermalm, där kontoret ligger. Kamelfärgad ullkappa inköpt på NK i våras, snygga men inte alltför gåvänliga skor, Plattångat hår som flyger för vinden… Fåfänga straffar sig…

Kappjäveln gjorde att jag inte kom in mellan däcket och hjulhuset. Skorna gjorde att jag halkade runt som Bambi på hal is. Å håret! Hårhelvetet flög runt framför ögonen så jag såg inte ett skit!

Ner med mobilen i fickan, av med kappan, upp med tröjärmen och kläm in armjäveln i hjulhuset så du nästan fastnar. Då kommer det två vandringsmänniskor med ryggsäckar som rymmer en halv världsdel och går förbi. Stirrandes… ”Hej, hej”, säger jag å ser ut som en biltjuv som tagits på bar gärning. Packning å fina ullkappan slängd på marken bredvid. Nu skulle Östermalmsfolket se mig… Här nånstans inser jag att jag aldrig kommer att bli den där fina människan jag skulle vilja va. En gång White Trash, alltid White Trash…

Efter mycket fipplande och svärande hör jag hur nyckeln ramlar ner på marken. BAM! Där fick jag den! Upp på fötter, lås upp bilen, in med ryggan. När jag sliter upp den stackars kamelen från backen far mobilen ut ur fickan… och glider snyggt in under bilen där den parkerar sig typ mitt i.

Det är bara att kasta sig ner på backen igen å åla in med benen för att försöka sparka ut mobilfan så jag når den. Här kan man ju då ändå glädja sig åt att ficklampan fortfarande var på så den inte kunde gömma sig… Stay positive, Helena. Stay positive…

Var väl hemma runt sju. Stormade in, släppte kläder å packning på hallgolvet å skrek åt maken att jag fan inte tänkte repa med bandet ikväll, för jag va toktrött. Han åkte, jag la mig. Va händer..? Inte fan kunde jag somna. Sista gången jag tittade på klockan var den tre…