Fredag 14:53
Nu är det tätt på given…
Börjar bli lite lätt rastlös… eller rättare sagt börjar gruva mig för morrondagen… Har ju dumt nog läst nyheterna och sett att det kraschar plan i världen… inte så lämpligt av dom just nu när jag snart ska ombord på ett… Har haft en del panikattacker dom senaste dagarna, men plankrascher är inte den enda anledningen…
Attack 1:
I onsdags efter beachturen satte jag mig i baren på takterrassen och skulle blogga. Trevligt som fasiken, men när jag skulle publicera gick det inte.. försökte på alla sätt å vis med de var fan lönlöst. Tog en massage å gick sen tillbaks till rummet, bara för att upptäcka att jag inte hade nåt nyckelkort… Nähä… bara å försöka rekonstuera dagen å de va ju inte svårt… jag hade glömt det i baren… Tillbaks på rummet skulle jag chatta med mina Girls back home (saknar dom som fan) och av nån anledning fick jag för mig att byta webbläsare på datorn. Var fan lögn i helvete att komma in. Mina Girls hade inga problem att komma in… Jag försökte byta lösenord och säkra mitt konto… gick inte… saken var klar… nu var jag kapad! Tillbringade ett antal timmar med att försöka fixa det, mitt i allt ringde mannen i mitt liv å jag var bara otrevlig å skrek åt honom i telefon att jag fan inte hade tid mä kallprat. Jag var ju kapad!!
Till slut kollade jag nyheterna och upptäckte nåt som hela världen tydligen hade vetat i flera timmar… Fejjan å Insta låg nere… Sist på den bollen då… Jaja… jag stannar väl kvar i min bod… All energi tog slut å jag la mig å tittade på Netflix…
Attack 2:
Torsdagen inledde med moln! Hur i helvete skulle de gå med brännan?? Jag tog några djupa andetag och sansade mig…Parkerade mig på takterrassen, eftersom jag tänkte att jag skulle frysa mindre där, det fläktar ju på playan… Molnen höll i sig typ en kvart…. Men jag stannade kvar och svettades. Varvade käk, sol, bad å vin, vilket resulterade i att jag tvärslocknade på rummet vid fyra, halv fem… Maken ringde å väckte mä och hade den goda smaken att påpeka att jag såg sliten ut! Vafalls!?! Va e de för jävla påhopp?? Han är nog bara avundsjuk… Fick iaf videochatta med min lilla kissenisse som sa att han saknade mamma… Kvällen till ära hade jag bestämt att prova hotellets restaurang… de har klädkod där… Det visste jag innan jag for så dagarna innan avfärd hade vigts åt att, under ungens stränga övervakning, prova ut klänningar jag skulle kunna håadå… Jag hade två med mig… Båda är blå… båda har prickigt mönster… och båda har dragkedja i ryggen… Ungen skrattade sig harmynt medans jag skulle bevisa att jag kunde få på och av mig klänningarna utan hjälp… Ni vet väl att jag reser ensam? Sånt är viktigt då… Men det var inga större problem egentligen å båda satt fint över midjan…
Nu kommer attack 3A och B:
Efter att ha provat den ena å ansett den lite trång valde jag den andra och gick ner och åt. Paniken kom krypande när jag satte mig vid bordet…. Jag kunde ju fan inte andas! Klänningen måste ha krympt av luftfuktigheten på väg ner till matsalen… Jag tog mig i klänningskragen och genomförde måltiden utan att bli utkastad. Gick i rask takt tillbaks till min fristad å börja slita i dragkedjan… Det som hade varit så enkelt i Sverige visade sig vara omöjligt i Spanien… jag kunde för mitt liv inte komma åt dragkedjan tillräckligt för att komma ur klänningen… Jag såg framför mig hur jag skulle bli hittad på lördag när det skulle slutstädas… ja inte skulle dom ju hitta mig tidigare, för jag hade ju hängt ut Stör Ej-skylten… Där skulle jag ligga som ett paket… intrasslad i en prickig klänning som inropats på Tradera för detta tillfälle… förmodligen död… Saknad av ingen förutom katten… Tanken på katten fick mig beslutsam… Jag vred axeln ur led och lyckades till slut få ner dragkedjan så pass att jag kunde kravla mig ur klänningen…
Efter den pärsen var det inte så mycke mer å göra än att krypa till sängs… Men sova gick inte.. Så fort jag blundade återupplevde jag klänningsdramat… Det fick bli Netflix tills jag somnade av ren utmattning…