Ja vet att det är ett väldigt tjat om mitt jobb nu… men det måste få va så ett tag framöver. Jag fick en uppenbarelse i fredags kväll..

Jag har under hela detta varsel med en dåres envishet hävdat att jag inte är speciellt orolig för egen del.. Å de ÄR faktiskt så… Jag kommer att hitta nåt… det gör jag alltid. Ändå  är det så att jag påverkas… Jag tappar vikt… är håglös… får ingenting gjort på hemmaplan… vill bara ligga.. ständigt trött, men sover sällan på nätterna… Så här har det varit ett tag nu… å ändå fattar jag ingenting. Det är så jävla otroligt att jag inte kopplat sammanhanget tidigare. Trots att jag gått igenom det ett antal gånger… Hur korkad är jag på en skala?? Så jag bestämde mig för att det ändå kanske var dags att ta kontakt med Previa, vår företagshälsovård… för ett samtal.

Så i fredags… då satt jag som vanligt här vid min dator… å fick den här uppenbarelsen… Jag mår inte bra! Jag håller återigen på att trilla dit! Jag har tappat kontrollen över mitt liv… Så enkelt är det… Det har hänt förr. Att det helt plötsligt är andra människor som tar beslut om min framtid. Ogillas å de skarpaste! Jag är helt enkelt jävligt dålig på att hantera neddragningar, omorganisationer och varsel.. Inte så att oron tär på mig…. nej, nej.. som sagt orolig är jag inte. Det löser sig, sa kärringen som sket i vasken.

Det som får mig sjuk (som jag nu insett att jag är på god väg att bli..) det är nånting helt annat… det är att andra människor helt kontrollerar hur mitt arbetsliv ska se ut… Utan att jag har ett enda jävla dugg att säga till om. Inte OK!

Som sist anställd förväntas jag glatt jobba vidare medans jag väntar på att min arbetsgivare bestämmer sig för om de ska erbjuda omplacering eller säga upp mig. För kvar på min nuvarande tjänst blir jag inte… det har jag förstått av det förslag på organisation som ligger… Två tjänster ska bli en.. och jag har kortast statlig tid av de personer som är aktuell för den tjänsten.. Kompetens för båda? Japp! Men minst statlig tid… Surt som fan, men inget jag kan kontrollera.. Tro mig.. jag har försökt, men gick på pumpen.. Kompetens är tydligen inte allt…

Visst.. jag söker jobb, men det är samma sak där… Ingenting som jag kan påverka. Återigen förväntas jag lugnt å stilla sitta väntandes på att presumtiva arbetsgivare ska höra av sig, vilket sällan sker… Sist det hände fick jag ju veta att min personlighet inte passade i gruppen! DAH! Hade ju varit bra om de redan i annonsen skrivit att de sökte en dörrmatta så hade vi sparat lite tid… både Region Gävleborg och jag…

Men i samma stund som jag bestämt mig för att kontakta Previa började jag fundera… Är ju lite lätt lösningsfokuserad ja.. Har väldigt svårt för att sitta på röven å väntandes låta andra bestämma över mitt öde…

Va vill ja?

Har ju kollat Platsbanken en längre tid nu och sett att inom ett visst område finns det en helvetes massa lediga tjänster. Ett område som jag faktiskt tidigare varit sugen på, men som fallit i glömska allteftersom livet förändrats med ungar å väsen… Jag Googlade yrket och hittade utbildningen… Två år… mer studielån… Har ju redan en del som jag betalar på efter den lätt misslyckade webbutvecklingsutbildningen… Maken kommer INTE att bli glad…

Men vi tog ett snack… maken å jag. Vet ni att jag har världens bästa karl?

Ansökningstiden går ut i april… jag får förmodligen inte veta nåt om mitt jobb innan dess… och om jag inte får nåt nytt jobb..? Då står jag där i höst utan nåt att göra… Så vi bestämde att jag skulle söka! Å de gjorde jag.

Så nu har jag tagit tillbaks kontrollen över mitt liv! Det spelar ingen roll vad min nuvarande arbetsgivare beslutar… eller vad de arbetsgivare där jag sökt jobb beslutar… Jag har en plan! Har ingen aning om jag kommer in på den utbildning jag sökt, men det gör ingenting i dagsläget. Jag har tagit tillbaks kontrollen över mitt liv!

Tänkt att det var allt som behövdes för att energin skulle återvända! Resten av helgen har jag fått massor gjort, jag har inte sovit överdrivet mycket men ändå varit pigg. Å helt plötsligt stannar den mat jag äter kvar i magen.. Det finns hopp… Å jag mår bra igen… Ett helt annat lugn som sprider sig i kroppen… Jag bestämmer själv över mitt liv! Å jag tror att Previa får klara sig utan mitt besök…