Maken skulle fylla jämt. Vi bokade resa med ungarna för att fira. Å som vi laddade…

Ingen av ungarna hade varit i Thailand, för oss var det tredje gången. Vi vurmade å berättade för å peppa dom… Vad hände..?

Fem dar fick vi… Fem dar av sol å bad å restaurangbesök. Vi skulle vänja oss vid värmen å solen innan vi påbörjade alla aktiviteter.. Galoppera på stranden… båtturer med snorkling i turkosa vatten… spana på elefanter i sitt rätta element…

Det började med en stor jävla skogsbrand på norra ön. Sotflagor precis överallt… Rökdimman låg tät över ön så det knappt gick att andas.. När det lättade blev en sjuk i vad vi trodde matförgiftning. Dan efter fick nästa solsting. Nästa dag fick den tredje feber…

Det slutade på en läkarmottagning där två av tre fick diagnosen denguefeber, den tredje hade fått för mycket sol. Den fjärde var för gammal å elak för att nåt skulle bita på den.

Efter många om och men och återbesök med provtagningar fick hela sällskapet till slut fit-to-fly av läkaren och vi kom hem som beräknat. Vad händer..?

Den med solsting och den gamla, elaka får feber, ledont och fullt med kliande utslag… Nya besök hos svenska läkare som står typ helt frågande… Efter sjukskrivningar och diverse provtagningar kommer ändå till slut beskedet att vi INTE har haft dengue… Va fan hade vi då?

Så ”livets resa” känns som att den aldrig hänt.. Den återhämtning som vi skulle få är obefintlig. Maken gjorde slut med hela Asien och tänker hålla sig i Europa framöver… Själv åker jag gärna tillbaks. Men ja e int bitter…