Tror aldrig att jag någonsin känt en sån enorm tomhet som jag gör just nu… Helt, totalt nollställd… Efter en helg av funderande och efter en arbetsdag fylld av gråt sjukskrev jag mig och gick hem… Jag har en tid hos min läkare på torsdag, sen får vi se vad som händer… Han kanske sjukskriver mig längre, eller åxå säger han till mig att ta mig i kragen å gå tillbaks till jobbet… jag har ingen aning och jag orkar inte bry mig… för jag är mitt uppe i mitt livs misslyckande. I alla fall är det så det känns.. För jag hade lovat mig själv (och andra..) att göra ett snyggt avslut med ordning på torpet. Jag vill inte riskera att det pratas skit om mitt arbete sen jag slutat. Mig som person är det helt ok att hoppa på, couldn’t care less… Men mitt jobb… där går gränsen! Jag är en arbetsmyra… I take pride in my work. Å nu stack jag bara… flera veckor tidigare än avtalat… Känns inte bra! Jag har inte ens sagt hej till alla på jobbet, men jag kunde inte för gråten låg alldeles för nära… så jag smög iväg med svansen mellan benen…
Jag brukar säga till ungen att du behöver inte älska alla, men du ska kunna jobba med dem… jo, tjena… den var ju bra… kan ju säga att jag lever inte som jag lär och det får mig att känna mig som en dålig och småsint människa…. å jag vill inte vara det… men ibland kryper människor under skinnet på mig å jag får inte bort dom… Hur jag än försöker…
Så jag tillbringade dagen med att försöka städa undan alla bevis på att jag någonsin funnits där, göra klart så mycket jag kunde och skriva ner sånt som måste vänta nån dag innan det kan göras… Sen tog jag ett osammanhängande samtal med min chef å gick därifrån…
Osammanhängande, förresten… det är en bra beskrivning av mig de senaste veckorna… Jag plockar i allt, samtidigt, men får sällan nånting gjort. Minnet som i vanliga fall är lite lätt bristfälligt är för närvarande helt tillverkat av teflon…. Det finns ingenting som fastnar. Extra kul nu inför musikalen, där jag har en massa sångtexter att lära mig… En morgon hittade jag mina glasögon, efter en halvtimmes letande… i kylen… Logiskt va? Näe, tänkte väl inte det…
I morrn ska jag inte gå till jobbet… jag vet inte om jag kommer tillbaks dit nå mer innan min anställning tar slut… å det gör mig så ledsen. Platsen som fyllt mig med såå fantastiskt mycket glädje har helt plötsligt förvandlats till… jag vet inte vad… jag vill bara gråta när jag tänker på det… Jag längtar efter mina älskade vänner som fortfarande finns kvar… våra fikastunder med flatskratt som nästan fått taket att lyfta… face-swaparna som fått oss att ligga dubbelvikta på köksgolvet… Känslan av att komma in och hitta en liten omotiverad present på skrivbordet…. Alla kramar….
Vi fick ett år… Ni vet vilka ni är å jag älskar er…
Puss