Det gick inte längre… Jag funkar inte utan min blogg… Den är min räddning här i livet… Underligt hur det kan bli egentligen. Jag som under hela min uppväxt hatat att skriva… Kan helt plötsligt inte fungera normalt när jag inte har möjlighet att låta fingrarna dansa över tangentbordet…

Jag bestämde mig tvärt för att det får vara nog nu! Jag har som sagt backat färdigt!

Den som tog beslutet att snoka reda på min blogg för att använda mina ord emot mig har förlorat sin makt över mig. Jag bestämde det precis nu. Det räcker!

De sista månaderna har varit rent ut sagt för jävliga.. Jaa, jag vet.. det finns de som har det värre… Det gör det alltid. Men jag måste utgå från mig och min familj, vårt liv. 2017 går till världshistorien som ett riktigt skitår, ett förlustens år… 2018 skulle bli bättre var det meningen, men hittills vet jag inte om jag vågar tro på det…

Jag har förlorat jobb, men det finns det fler av. Däremot kan det vara svårt att hitta jobb med fantastiska arbetskamrater. För mig är det viktigt att ha kul på jobbet… Annars vill jag till slut inte gå dit. Det som svider mest från 2017 är alla förluster… Det gick så långt att jag tom tog en paus från min sång och kör… Då ska jag säga att det är jävligt illa!

Jag saknar verkligen mina Migra-vänner. Vi träffas ibland och hinkar vin i massor och pratar skit om allt och alla. Ibland kan det hända att det gråts en skvätt, men det är helt ok. Men jag saknar det dagliga hänget… Å Faceswapparna på fredagsfikat… Vi skrattade så vi grät.

I september kom nästa förlust… Pirreplutt… vår älskade, knäppa, dryga ponnyskrutt…. Fortfarande som ett stort, öppet, blödande sår… Går det nånsin över..?

I slutet av året kom nästa dråpslag… Det var då jag stängde ner min blogg… Påhoppad och uthängd av såna som inte förstår sarkasm och ironi. Allt jag tidigare skrivit lästes och tolkades bokstavligt… Och användes som anklagelser emot mig… Det är svårt att förklara för de som inte förstår… Jag undrar hur detta kommer att tolkas… Jag har blivit tillsagd att inte vara så aktiv på nätet, men vem har egentligen rätt att säga till mig att jag som privatperson inte får blogga…? Jag hänger inte ut folk på nätet.. Jag nämner aldrig namn… Såvida inte nån gjort nånting väldigt bra! Då ska det ut!

Istället har jag valt att beskriva de jag tycker beter sig som idioter på ett sätt som bara de själva ska känna igen… Så att de eventuellt ska kunna tänka över sitt beteende och kanske komma fram till en förändring… Å, ja… nån kände tydligen igen sig… Men hade inte en tanke på att fundera över sitt eget beteende.. Sorgligt egentligen… med människor som totalt saknar självinsikt.. Det måste vara otroligt skönt att vara ofelbar.. Det är nåt jag aldrig kommer att få uppleva, det är ett som är säkert. Jag saknar i alla fall inte självinsikt. Men det finns det andra som gör, tyvärr..

En sak som 2017 lärde mig var att inte lita så blint på människor som låssas vara mina vänner… Men det var nog det enda bra med det året… Eller nä faktiskt.. det finns en bra sak till… Min häxa fick mig att inse att det här med en svart lista inte är så bra… Det enda som det medför är att jag släpar med mig dessa dårar in i nästa kapitel av mitt liv och gör det lättare för andra idioter att nästla sig in i mitt huvud.

Så blev det då ett nytt år.. 2018… det som skulle bli så bra!

Det började ganska bra.. Arbetslivet verkade ordna upp sig till slut. Det finns fantastiska människor utanför Migra-världen! Ja lovar! Jag har ett helt gäng omkring mig varje dag 🙂

Ungen började kolla hästannonser… pappan och jag insåg att vi skulle fortsätta med hästlivet.. å det kändes helt ok.. faktiskt riktigt roligt! Tänk att få hänga på träningar å tävlingar igen! Mamman började åxå läsa annonser… Problemet var ju att mamman ville köpa en häst som hade alla fyra fötterna i backen.. samtidigt! Ungen ville ha en som tillbringade den mesta tiden i luften… Å pappan höll naturligtvis med ungen… Känns som om det kommer att ta tid…

Sen kom nästa nackslag… En älskad människa rycktes bort… borde varit väntat, men jag kan säga att det är lika vidrigt ändå… Helt plötsligt försvann marken igen…

Nu trampar jag lite vatten… å då blev det lixom dags!

Jag har backat färdigt!!