Hemskt å behöva säga, men det är sant… Jag kommer inte att få vara kvar på Migra hur gärna jag än vill… Jag hade en förhoppning tidigare att jag skulle kunna nypa en kombinerad tjänst… ekonomi och personal. Men den chansen rann mellan fingrarna på mig av olika anledningar som jag inte kunde påverka hur mycket jag än försökte… Så numera är jag den sist anställda assistenten i Söderhamn och jag har hittills inte fått några som helst indikationer att man tänker göra ett undantag för min person… Fast jag har kompetensen för båda jobben… Jag har helt enkelt för kort anställningstid. Surt, naturligtvis, men det är inget att göra… bara gilla läget och söka nytt…

Jag har sökt en del jobb de senaste veckorna… ibland har jag inte hört nåt alls, ibland har jag fått mail om att de gått vidare med annan sökande, men värst var nog ändå Region Gävleborg, där jag sökte ett jobb som ekonomiassistent med fokus på leverantörsreskontra. Jag fick inte jobbet trots att jag var löjligt överkvalificerad för jobbet… Varför..? Jag hade fel personlighet! Jag ansågs för stark! Eeeehh… oookeeej…

Jaha, men om ni vill ha en tyst mus som bara håller med om allt… ja då gör ni nog rätt i att inte anställa mig… Jag skulle förmodligen ha blivit galen av frustration efter bara några veckor…

Så nu dammsuger jag alla möjliga rekryteringssajter och hemsidor på företag jag kan tänka mig att jobba på. Spontanansökningar är nåt helt nytt för mig, men det kanske funkar… va vet ja..? Kostar ju inget att prova…

Problemet är ju det vanliga… jag vet inte vad jag vill bli när jag blir stor… Det enda jag vet är att jag inte vill jobba inom vården… i alla fall inte som vårdpersonal. Sjuka människor gör mig sjuk… Jag får alla sjukdomar som de har.. De e säkert.. jag lovar!

Ett annat problem är att de som läser mina ansökningar inte fattar vilken fantastisk person jag är… Jag kan ju liksom allt.. Jaa, det förstås, jag har ingen behörighet för att dra el, eller kunskap att skära i folk som kirurg… Där fattar till och med jag att det behövs nån form av utbildning…

Men jag är heller inte speciellt intresserad av dessa jobb… Jag vill ha ett administrativt jobb för det vet jag att jag är bra på. Men ibland så känns det som om rekryterare har hybris när det gäller utbildning och erfarenhet… Vem fan behöver 400 KY-poäng för att jobba med administration?? Helt otroligt. Hur ser det högskoleprogrammet ut?

• Sortera papper – 300p
• Svara i telefon – 50p
• Maila – 50p

Ja se på fan… det krävdes visst 400p ändå…

Det finns ju faktiskt ett till område som lockar en aning… Att få arbeta med ungdomar.. men det krävs förmodligen en massa poäng där med… Få se nu…

• Prata med dem – 150p
• Lyssna på dem – 150p
• Säga åt dem att skärpa sig – 100p

Jag pryade faktiskt en onsdag kväll med ungdomar… Vi fikade… å hängde… snackade framtidsdrömmar och jägarexamen… När kvällen var slut kom en av de tuffa, balla grabbarna och tackade för att jag kommit och frågade om jag visste vad det bästa med mitt besök va? Ingen aning sa ja å hoppades att det inte skulle vara min hemgång som avsågs… Jag höll på att trilla av pinn när ungen säger: Du snackar med oss, som vi pratar med varann!

Där och då kände jag att det var väldigt nära ett åtal för ofredande av minderårig… (Nu var ju grabben över tjugo år och lovlig… men ändå). Jag hade inte kunnat få en bättre komplimang. Ja blev så jävla glad och rörd. Å det gav lite mersmak!

Men då är vi ju där igen… Jag har ingen utbildning för dylikt arbete… Ändå är jag övertygad om att jag skulle kunna göra nytta bland alla dessa hormonstinna, förvirrade och ibland alldeles omöjliga ungjävlar. Jag hör dotterns berättelser från hur det varit i skolan… En av de ”värsta” grabbarna i klassen (om man ska lyssna på lärarna alltså…) han klassas som uppkäftig, dryg å lite smått omöjlig. Men den sida jag ser av den ungen (via Linn) är en otroligt snäll och omtänksam kompis. Så fort något skiter sig för Linn är han bara ett samtal bort. Ställer alltid upp. De gånger jag träffat bråkstaken har vi slängt käft. Han har fanimej svar på allt! Love it!

Ja må vara snart femti, men jag har i färskt minne hur det var att vara tonåring… En av mina stora funderingar i den åldern var om alla vuxna var född gamla?!? De fattade ju ingenting… om nåt…  ever…

Så vi får väl se vart ja hamnar. Det löser sig förmodligen, det brukar ju göra det… Men ibland skulle jag önska att rekryterarna inte stirrar sig blind på de papper man skickar in och istället fokuserar på människan bakom… Det är inte ALLTID som den med högst utbildning är den bäst lämpade för ett jobb. Tro mig.. de mest uppskattade lärarna under min skoltid hade inte den utbildning som egentligen krävdes… Men de kunde sin sak ändå… utan högskolepoäng…

Personlighet och erfarenhet är löjligt underskattat enligt min mening!