Tja.. jag är inte så jävla säker på det… Vill egentligen inte åka hemifrån. Haft drygt två veckors semester där jag mestadels sovit, slöat och gråtit. Inget av det jag planerade göra har blivit gjort. Vilket ger mig dåligt samvete… Behöver vi snacka om psykiskt mående igen…?

2022… vilket jävla år…

Jag inledde med att göra mig osams med halva ridvärlden. Bra jobbat Helena… I couldn’t care less men dottern tyckte de va jobbigt, privatryttare som hon är. Lösningen var att släppa Sorf. Där försvann en del av mig…

Vi arbetar med förbättringar på min arbetsplats. Konsensus..? Av tolv människor har tre valt att gå i pension och fem har sagt upp sig det senaste året. Svårt att komma vidare när man hela tiden måste börja om… Som tur är har vi rekryterat en fantastisk liten människa i januari. Hoppas vi hittar fler som hon. Hur länge kan man orka med att människor inte vill förändra..?

Som lök på laxen valde min häxa att ge upp sin strid mot sin kropp, vilket medförde att jag fick ta ett jobbigt beslut om min älskade sportko som bodde hos henne. Vilket i sin tur resulterade att jag fick ta emot en massa otäcka meddelanden från människor som inte alls tyckte att skulle göra som jag bestämt… Jag var en otäck människa som bara tänkte på mig själv och inte på Chester ”som var så pigg och fräsch…”

Jag tänkte ”att bara begravningen är över så är det värsta gjort, och jag kan återgå till mitt liv igen…” Jo tjena!

Jag har gråtit konstant sen i fredags… Dagarna går ändå hyfsat, jag håller mig sysselsatt eller träffar folk… men kvällarna… Kvällarna är ett helvete. Känns som att allt är oviktigt å jag kan aldrig bli glad igen. Jag vet att många tycker att Solen var deras bästa vän och att dom var hennes. Så kan de va, det vet jag inget om. Jag aspirerar inte på att jag var hennes bästa vän, men hon var min halva. Helt plötsligt finns det ingen som jag kan vara mig själv med. Säga precis vad jag känner utan att bli dömd…

Å nu ska jag åka till Falsterbo… å låtsas vara glad å social. Hänga på området å kolla på hoppning å kändisar inom ridvärlden. Känns jävligt oviktigt just nu… Dom äter å skiter väl som alla andra…

Jag vill inte åka! Jag vill bara sitta på en sten i en skog och skrika.