Been there… Done that… Will never happen again!
Två Covidtester har jag gjort. En när ungen blev bekräftad i fjol och en nu i måndags. Let’s compare, shall we?
Juni 2020:
Bokade tid, fick komma upp på fd jouren (som numera verkar vara helt ombyggd för corona). Längre än till hallen fick jag inte komma. Nån som såg ut som en rymdfarare kom glidande emot mig och pekade på en stol. Jag satte mig…
Den enda tanke jag hade i huvudet var:
Hur i helvete ska dom kunna torka upp mina spyor ur det där gallret..?? Ni vet såna där galler med svart gummi i, som finns innanför alla offentliga entréer.. Jo, för jag hatar när de kör ner en pinne i halsen på mig. Har alltid gjort… Eller alltid, förresten.. Tror hatet uppstog när jag som barn hamnade på akuten med halsont. Kräkrädd som jag var (är) skrek jag som en stucken gris. Vilket fick till följd att de kallade in fler å fler personal för å hålla i mig. Kränkta barn fanns inte på 70-talet…
I mitt minne (som kanske inte helt stämmer, men ändå..) var det en som höll mina ben, en som höll mina armar och en som höll mitt huvud. Den fjärde skötte pinnen som skulle ner i halsen. Till mångas förtret överlevde jag, men det satte sina spår. Söker som vuxen aldrig läkare för halsont!
Tillbaks till juni 2020
Rymdfararen måttade topsen mot halsen å beordrade mig att gapa. Jag lydde. 20 sek skulle pinnen vispa runt i svalget om det skulle gillas. 20 SEKUNDER! Fattar nån hur länge det är för en hulkande, kräkrädd människa?? Men rymdfararen var erfaren.. vid min första hulk studsade hen smidigt bakåt/åt sidan. Tydligen vanligare än jag trott att måltiden kommer upp… Rymdfararen beklagade, men vi måste ta en sida till. Reaktionsförmågan var lika snabb vid andra hulken… Snoret på mig rann… Jäklar va attraktiv man kan känna sig emellanåt…
Så var de dax för näsan!
Samma tops. Uppkörd i näsan så jag tror att den kände hjärnan. Tårarna sprutade som på Lille Skutt! Bra där, sa rymdfararen. Då träffade vi rätt! Vadå vi..? Jag bara satt ju där, med snor å tårar sprutande och kände mig väldigt lättkväljd.
Några dar senare ficka jag svar att jag var negativ.
I måndags var det dax igen…
Kände att nåt började komma smygandes på fredag, halsont å känningar åt örona. Satte mig i frivillig karantän (som jag lästa att man ska). Lördagen anlände med en underlig huvudvärk… Näe… inte bakfylla. Somnade dessutom runt åtta den kvällen. Om de berodde på nån sjukdom eller på att jag städat som en galning hela dan, lär vi aldrig få veta… Vaknade söndag morgon, typ tolv timmar senare med en frusenhet som inte var helt ok. Japp… Välkommen herr Feber.
Nu fick jag strikta direktiv från övriga familjen att jag skulle testa mig. Jag tvekade… Kom med undanflykter, olika skäl till var just jag skulle undantas… Gick sådär. Ungen skrek åt mig att boka tid. Vem fan har uppfostrat henne?? Som nån jävla Stalin, typ. Men svag som man är böjde jag mig. Ja vet, jag är för mesig för att ta några strider…
09:15. De var tiden jag fick för att besöka den ”Mobila provtagningsstationen”… Jag vaknar 06:00.. fatta hur de e att varken äta eller dricka på tre timmar! Jag visste ju att jag skulle ta provet i min egen bil. Tänkte fan inte spy ner den!
Kom upp stax efter nio, tänkte att jag smiter väl före i kön. Å jävlars vilken kö! Det var en strid ström av bilar hela tiden… Den här gången var det ingen riktig rymdfarare som dök upp, mer en vanlig människa i skyddskläder å munskydd… Däremot sträckte hen in en tång å begärde att få min legitimation. Jag kände mig som en spetälsk… Efter ett tag kom samma tång in genom min öppna bilruta, men den här gången satt en plastpåse i änden på tången. ”Ta den här, åk upp på en parkering och ta provet i lugn å ro”, sa människan.
Kände att de va lika bra att lyda order… Fan vet vad tången skulle ta sig till annars.
Ändå lite komiskt… Det kom hela tiden bilar från kön, som alla försökte parkera lite avsides… Vi var nog många som var lättkväljda..
Men så satt jag där… å försökte tyda instruktionerna som låg i påsen. De va påsar hit å topsar dit, koksaltlösningar som skulle hällas i rör. En spottkopp fanns de åxå (som jag tror att jag vände upp och ner på…) Summa summarum. Jag hulkade, nös, grät och snorade om vartannat. Såg knappt att köra när jag skulle därifrån. Som nån jävla parodi, liksom!
Tillbaks till den mobila enheten, nu kom den skyddsklädda människan med en papplåda som hen körde in genom bilrutan. Jag skulle tydligen lägga min lilla påse med provet i den… Kände mig fortfarande som en spetälsk…
Igår kom provsvaret… Negativt. Skönt ändå, men fan vet om jag vågar lita på de… Jag tog de själv! Å ja e ingen pålitlig människa när det gäller pinnar i halsen.. Önskar att nån kunnig sjukvårdsperson hade kunnat göra de på mig.
Ja e fan inte att lita på…