… jo, faktiskt. På fullt allvar!

På senaste tiden har jag blivit lite rädd för mig själv… Av nån outgrundlig anledning har jag plötsligt blivit så jävla positiv. Ja vet! Scary as hell! Jag bara väntar på att vakna upp ur mardrömmen å bli mitt vanliga negativa jag…

Senaste veckan har varit fylld av jävelskap å lik förbannat så lyckas jag hitta nåt positivt i de… Jättejobbigt ju!

• I söndags kväll när jag stog å nötte med min evinnerliga tandtråd, så lossnade kronan som jag har i nederkäken! Å eftersom jag flossar som jag gör allting annat… dvs fort, effektivt å lite lätt hårdhänt… så for ju kronjäveln ur käften i världens fart rakt mot handfatet. Vi har ingen plugg som tar emot i vårt handfat… Men snabb som en vessla är man ju trots att ålderns förfall har börjat. Fångade upp den i luften med en enhandslyra! Japp! Brännbollstakterna sitter i! Så mitt i mitt tandlösa tillstånd ser jag mig själv i badrumsspegeln… tokflinandes… ”Den hade ju kunnat försvinna ner i avloppet…” Mitt vanliga jag skulle inte alls ha fokuserat på den lilla detaljen.. Nä hon skulle svurit ve och förbannelse över att vara tandlös och att det skulle kosta pengar å att hon skulle måsta offra arbetstid för att gå till tandis.
• Tisdag kväll… Sångövning i Norrtullskyrkan.. Kul som vanligt. Hemkommen till Forsbacka, klev jag ur bilen å hörde hur den lixom väste åt mig… Jaha.. där var det… hålet från Helvetet… mitt i mitt däck. Luften pös ut ur det så jag hade kunnat föna håret i blåsten. SATAN! Onsdag morgon skulle jag vara tidigt på jobbet för att pimpa fikarummet till ett födelsedagshallå för en jobbarkompis å Håkan hade sin bil till jobbet. Jag ringde maken och informerade om tragedin… Han reagerade som förväntat… Med svordomar, suck å stön å allmän grinighet… Då… till min egen stora förvåning hör jag mig själv säga: ”Jamen det var ju tur att det inte hände i Hudik, jag är ju i alla fall hemma nu…” VA? Vart kom den ifrån?? Å innan jag hämtat mig från det första chocken kommer nästa: ”Eller tänk om det hänt efter motorvägen, i full fart?” Med fortsättningen: ”Vilken tur att inte KIAN blivit såld. Jag tar den till jobbet imorrn.” BAAM! Smäll efter smäll! Jag bara matade på med positiviteter lixom… Vi är fortfarande i chock… maken å jag.
• I morse när jag svängde av E4an mot Hudik såg jag att bensinmätaren lyste. Undrar hur länge den hållit på så? Skulle jag ta mig hem idag, eller..? Bäst å tanka innan jag åkte från Hudik. Var ut ett ärende på lunchen och såg en av klädaffärerna hade halva priset på allt och tänkte gå in, men såg plötsligt att jag inte hade nån plånbok i väskan. Då kommer det en sån där otäck tanke igen… ”Va bra! Då spar jag lite pengar!” Vem vill spara pengar?? Helt sjukt. Jag tror jag är besatt… Jag förstår ju nu att många av er är snabbtänkta nog att förstå hur denna dag slutade, men Helena..? Nix! Här trillar inga polletter ner, inte. Helena… hon går nöjd och glad tillbaks till jobbet och fortsätter sin arbetsdag som om det inte fanns ett problem i världen…. Tills hon slutar för dagen och inser att tankningen hon behövde göra för att ta sig hem inte kommer att kunna genomföras… Tankkortet ligger i plånboken, som finns i… Japp, Söderhamn. Där ligger även alla andra kort och eventuellt nån enstaka peng… Vad händer..? Jo, här börjar fanskapet skratta! (Det är jag som är fanskapet..) Ringer maken som lite trött suckar… Han var precis på väg till en kompis stuga för nätläggning… Så han får agera jourhavande tankare och snällt vänta hemma medans jag åker gamla E4an hem i hopp om att inte få soppatorsk efter vägen. Jag kom hem…

Nu återstår bara att se om även helgen kommer att bjuda på några tråkigheter som jag ska envisas med att se positivt på… Ja hoppas inte de. Jag vet på fullaste allvar inte hur mycke mer jag klarar av.