… ja hon förstörde en del för Helena… Faktiskt…
En gång i tiden gillade jag att sjunga i kör, jag har provat två. I den senaste hittade jag en massa fantastiska nya vänner. Men så hamnade jag i gänget som via Bilda går på vuxensång å där föddes musikalen som förstörde allt…
Vi har i slutet av alla terminer haft en examensuppsjungning. Oftast på Winchan, inför de närmast sörjande, som pliktskyldigt applåderar och jublar… Men så kom ju våra fröknar på att vi skulle sätta upp en musikal istället. Sagt å gjort! I fjol vid den här tiden hade ”Resan till Amerika” urpremiär… Bland det roligaste jag gjort i hela mitt liv, men tyvärr skapades då ett monster vid namn Britta… Britta är jag… på speed…
Men vad detta resulterade i när hösten kom och körsången började, var att nu var Helena inte längre nöjd med att sjunga i kör. Hon hade ju fått mersmak på att ha en scen och en publik. Varför skulle hon då stå inklämd mellan en massa altar å hålla sig till en given stämma? Vilket fruktansvärt slöseri med en talang som hennes..?
Så det sista året har jag guppat runt i ambivalensens båt och funderat på hur jag skulle göra… Jag älskar ju mina sjungkompisar, men när känslan tar över blir det svårt. Vadå känslan tänker ni..
Jo, den där känslan som Jante hatar… Den där känslan som säger att ”Jag borde väl stå längst fram med egen mick å gala å kören kan vara min kör, lixom backa upp mig. Mmmm… jag vet… otäcka tankar att ha… i alla fall när man sjunger i kör… Sen hör det ju även till saken att jag aldrig varit speciellt bra på att hålla mig till rätt stämma… Mina körkompisar är fantastiska på att kunna sina stämmor… me… not so much. Om nån varit borta från en övning och frågat mig hur vår altstämma låter har jag sett ut som ett levande frågetecken… Vadå..? Ska jag kunna den bara så där?? De går ju inte… Jag måste höra låten åsså hittar jag en stämma… har jag tur blir det rätt, men det kan lika gärna bli en helt ny variant… Men oftast wobblar jag runt mellan alt, sopran och ibland hamnar jag även bland tenorerna… Satan vilken dålig disciplin jag har…
En del av mina sångarkompisar har band… Helt egna band! Fy fan va fuskigt! Jag vill åxå ha ett band! Men eftersom jag inte är Magnus Uggla kan jag ju inte gärna ge mig ut på vägarna på jakt efter ett sånt… Tror inte SVT är speciellt intresserade heller…
Så nu tog jag den enkla vägen ut istället… Jag sa upp mig. Jag slutade med kören och jag slutade med sången… Ingen idé att vara med å sprida dålig stämning. Ja menar det är ju inte sångkompisarnas fel att jag inte är nöjd längre…
Så numera är det bara La Famiglia som får njuta av min underbara stämma… möjligen även min chef och min ena kollega som har oturen att dela vägg med mig på bibblan… Det är väldigt lyhört å jag har jävligt svårt att inte sjunga på mitt kontor… Undrar om det är därför som kollegan alltid har klassisk musik på högsta volym i sitt rum och min chef tillbringar en stor del av sin tid på möten eller ute på filialerna…?
Jag går tillbaks till mitt gamla liv igen… Har precis anmält mig till hopplägret på Sorf. Det var ett antal år sen sist… Jag ligger just nu i hårda förhandlingar med ungen om hur många dagar jag kan få låna hennes häst… Lägret är sön-ons, jag har fått tillgång till honom mån-ons… Söndagen är fortfarande under förhandling… Men jag tänker att allting är till salu till rätt pris… Hon behöver väl lite extra tillskott i kassan när vi kommer till Falsterbo, så jag gör väl som vanligt… Köper ut henne…