När jag pryade (ja det hette så på min tid) på långvården i åttan, å sen städade på Vågbrohemmen fick jag lära mig att dödsfall alltid kommer tre åt gången. Vi får hoppas att det stämmer, för jag tror inte jag pallar fler nu.

Jag antar att jag kommit upp i den ålder där mina vänner går ur tiden. Lite svårt att inse, men det är ju så livscykeln ser ut, så det är väl bara att stålsätta sig.

Idag sa jag hej då till en människa som under de senaste 20 åren kommit med så många ”sanningar”, främst om min ridning. Min första ridlärare… som sa jag hade hållning som en säck potatis, som hela tiden påpekade att jag red sämre än min dotter, som kallade min älskade Lucas för slagskepp och jagade oss med longeringspiska.

Som hatade dotterns ponny för att han skrek och framslog varje morgon hon skulle sätta på honom grimman.

Som skrek åt mig för att jag lärde hennes älskade Pedro att skälla. Hon var så nöjd över att han aldrig skällde, å jag sa att en hund måste kunna skälla! Så jag lärde honom skälla å Lena blev galen.

Efter ett KM i dressyr på Buddy fick jag skäll för att jag inte känt att vi ridit hela den ena delen av galoppdelen i förvänd galopp. ”Jag borde väl för fan veta bättre efter alla år!”

Som älskade att berätta för kreti och pleti, att jag, som var livrädd för Chicago på ridskolan, tog fel på häst när han sålts. Jag trodde jag hämtade en annan häst i hagen, men det var Chicago jag hämtat utan att se skillnad på dom. Som hon hånskrattade.

Jag älskade Lenas hånskratt… Det fanns inget ont i det, inte nånstans. Vi hade den jargongen, å retades hela tiden.

Jag har stor respekt för hennes kunskap, hon betydde mycket för mig som började rida sent i livet. Hon var också en stor del i min dotters uppfostran i hästvärlden, Hon lärde oss så mycket om hästars väl och ve. Nu fattas hon oss.

Jag önskar att vi hunnit med en till surströmmingskväll innan det tog slut, men nu är det som det är…

Lena! Du fattas mig, oss. Kan du hälsa slagskeppet från mig om ni ses?

Nu laddar jag för nästa begravning om två veckor…