Jag började ju rida för en sisådär 15 år sen eller så, å efter några år infann sig drömmen om en egen häst. Eller som jag sa då: ”Jag ska inte köpa häst, jag ska köpa Lucas!” För så var det. Han var min stora, stora kärlek… Vi var inga stjärnor vare sig på hopp eller dressyr. Vi vann alla framhoppningar och framridningar, men när vi väl kom in på banan stog vi mest stilla. I dressyren för att han tyckte det var trist och i hoppningen för att jag var höjdrädd. Jag hade aldrig svårt att få hästskötare till mina utflykter eftersom vi oftast var hemma till lunch. Det slutade alltid med att vi stoppade ut oss i nittin och sen strök jag mig i en meter. Så vi fikade å åkte hem. Alla nöjda å glada.
Men som vanligt händer det saker… Jag blev arbetslös…har jag råd… Vart skulle jag ha honom… Tänk om jag får ett nytt jobb så att jag inte har tid… Jag blev mamma, och ungen blev lika hästbiten som mamman. Nu hamnade hästköparfokuset mer på henne, till mammans stora förtret. Jag hade ju ridit längst och tyckte att jag var först i kön. Omgivningen tyckte annat! ”Ponnyåren är det roligaste som finns! Tänker du missunna henne det? Du kan köpa din häst sen”. Jaha… Men hon hade ju en foderponny som hade jättekul med. Visst han var gammal, men hon älskade honom å han älskade henne. Var det inte det som räknades? I min värld var det så…
När jag började på ridskolan fanns det ett antal unga fröknar där som i stort sett bodde i stallet. De kom direkt efter skolan, men matlådan under ena armen och skolböckerna under den andra. De hade sina favoriter som de pysslade med, red, tränade och tävlade. I bland gick det bra å ibland gick det mindre bra. Men de älskade sin ponny ändå. De till och med läste läxorna sittandes inne i boxen hos ponnyn. Det var ju lite det som Linn hade med sin Rambo. Äkta kärlek.
Men Rambo var gammal och gillade inte vintern, så till slut kom det oundvikliga ögonblicket när det var dags att säga adjö och vi började leta en annan ponny. Vi letade ju som bekant inte länge, för ungen blev kär igen. Den här gången i en Pirat. Å som han gjorde skäl för det namnet… Jag har dragit det förr så jag tänker inte älta det igen, men så här i efterhand har jag insett att det inte var hon som valde honom… Det var han som valde henne.
Visst hade hon ambitioner, nu när hon fått en egen ponny. Hon ville komma nånstans, för det var ju så det var, hon visste att hon var duktig att rida å ponnyn kunde hoppa. Om han bara ville, har vi lärt oss i efterhand. Det tog några år sen började råden och de ”välmenande” kommentarerna komma… ”Meen, va dum han är!”… ”Där hade han gått kunnat bjuda till!” ”BYT PONNY!”
Å jag har tänkt… å funderat… och till och med frågat henne om hon vill byta ponny… (Bävandes i hjärtat för svaret) Men svaret har alltid varit detsamma… ”Näe, mamma, jag älskar min Pirre… Visst är han en skitponny, men han är min skitponny.”
Men besvikelserna har varit många och ibland stora. Å då har jag tänkt tillbaka på det där som omgivningen en gång sa… ”Ponnyåren är det roligaste som finns! Tänker du missunna henne det? Men är det egentligen det roligaste som finns nu för tiden..? Jag börjar mer och mer tänka att numera köper man inte en ponny för att ha roligt med… Att tolka efter på vintern… att åka å bada med på sommaren… att tröstas av när man är ledsen… att hänga med i stallet… att träna på för att det är kul… att tävla med… En bästa vän… Köper vi egentligen inte bara ett till tävlingsredskap till våra barn? Som byts ut om det inte funkar… Det kanske är jag som har en lite för rosenröd bild av ponnyåren… Jag har ju aldrig haft några egna ponnyår eftersom jag började rida som vuxen…
Nu säger inte jag att det är fel med vare sig ambitioner eller stöttande föräldrar, vi gör alla våra egna val, men det har liksom svängt lite… Förr var det merparten som köpte en kompis och färre som satsade och köpte tävlingsredskap. Nu köper alla ponny med sikte på SM… Kan ju ha att göra med att förbundet vill att fler ska kunna delta i SM… å det åstadkommer man genom att sätta kvalet i MSV B, trots att finalen går i MSV A. Ni hör väl själva! Ungar och ponnyer som inte ens startat rätt höjd lockas att starta i Sveriges svåraste tävling trots att de kanske aldrig tävlat den höjden… Hur många knäckta självförtroenden bidrar man till där? Jag blir mörkrädd!
Jag fick frågan om jag ville sitta med i Gävleborgs Ridsportförbunds Tävlingssektion för nåt år sen. OM jag ville! Jag hade många åsikter om hur saker och ting skulle göras och såg min chans att få vara med och påverka och utveckla ridningen för alla! Inte bara de satsande… Jag kan säga att jag jobbade i kraftig motvind… Droppen kom när vi diskuterade en motion om att starta en ny division för ponnyhoppning. En ny lägre division, där alla klubbar bara hade ett lag, med valfritt antal lagmedlemmar. En jättebra motion med syfte att öka sammanhållningarna i klubben, genom att alla tävlade i ett lag, eftersom det faktiskt KAN uppstå konkurrens och osämja om klubben ställer upp med flera lag.
I distriktets andra divisioner är det så att om du tidigare startat i en högre division, får du inte starta en lägre, för att undvika ”toppningar” av lag vilket jag är helt för. Men jag ville att denna division skulle undantas från detta. Behöver jag säga att jag blev nerröstad? Mitt argument för detta var att mellan div tre och div två, som båda har status lokal (den enklaste om man får kalla det så…) skiljer det som mest tio cm i hinderhöjd, medans det mellan div två (som är lokal) och div ett (som är regional, alltså snäppet svårare) skiljer det som mest femton cm. Å då ska vi åxå vara medvetna om att det skiljer mer än bara höjd och status. Det är helt andra svårigheter när det gäller hindrens uppbyggnad, storlek, väglängder och kombinationer. Jag tyckte att jag hade bra argument…
Vad fick jag till svar, tror ni..? Jo att ungarna inte skulle kunna vandra mellan höjderna! Har de en gång gått upp så ska de inte uppmuntras att gå tillbaks… De ska utvecklas! Detta sagt i ett förbund som är anslutna till Riksidrottsförbundet som jobbar hårt med barns tävlande och att barn ska tävla på sina villkor å inte på de vuxnas! Jag trodde jag skulle svälja tungan! Behöver jag säga att jag klev av vid nästa årsstämma?
Så nu sitter jag här och avreagerar mig, efter att ha tillbringat helgen på vårt KM i Dressyr och Hopp, och sett mer än en unge komma ut från tävlingsbanan med darrande underläppar, tårfyllda ögon och ilsken blick därför att de är besvikna på sig själv och sin ridning. ”Jag vill ju så mycket” ”Jag vet att jag kan bättre än så här” ”Jag kan inte rida längre”
Å som förälder och vuxen åskådare känner jag mig maktlös… Vart kom pressen ifrån..? Vart tog glädjen vägen..?