Jag är medlem i en FB-grupp om Koh Lanta, och läste ett inlägg där för en tid sen.
Snål, frusen och lat som jag är anmälde jag naturligtvis mitt intresse, det nämndes ingenting om tävling eller priser, så jag tänkte de va lugnt… Ansökningen bestod av en miljard frågor, uppladdade bilder (de skulle vara utan filter, hur använder man filter..?) och en FILM! Kan säga att filmen inte blev bra…
En normal person skulle förmodligen inte säga nåt om detta till sin omgivning… Men sen när är jag normal..? Så naturligtvis har jag pladdrat om detta till kreti och pleti.
Reaktionerna har mest bestått av spekulationer…
- Sydligare breddgrader.. Det blir i Skåne fattar du väl!?!
- Men de måste ju vara nån tävling?? Man kan väl bara inte få en utlandsresa??
- Fattar du inte att det är en bluff??
Osv osv
Så i veckan ringde de från produktionsbolaget… Lugn i stormen! De ringde alla sökande, å det var MÅNGA! De skulle eventuellt höra av sig senare, men de brukade åxå spara ansökningar utifall att det blev en säsong två. Vi pratade en stund, tjejen ställde en massa frågor om mitt resande och jag fick reda på att det ska spelas in på Gran Canaria i mars. Ingen tävling, inga priser… Nån form av inspirationsprogram för att få fler att resa. Najs! Tänkte jag… Sen gick jag till jobbet och pladdrade vidare…
Där fick jag då veta att det i många år funnits ett norskt TV-program som heter Charterfeber. Har tydligen sänts på TV3 tidigare, men eftersom jag aldrig tittar på TV var det nyheter för mig. Detta program är nu inne på sin 12e säsong och jag har nu streamat några avsnitt… Å jag blev rädd…
I det programmet finns det ingen som bara vill ligga på en solsäng å chilla… Den ena karaktären är galnare än den andra, i min värld verkar inte nån va normal… Hur normal man nu kan tycka att jag är… Jag kanske skulle låtit Britta söka istället… Googlade programmet å bland deltagarna fanns det ett antal författare angivna, så man undrar ju hur äkta det är…
Men nu är det som det är. Jag har sökt, jag vill gärna ha sol i mars, men om det är samma format som det norska tror jag inte att jag är galen nog…